Recension av "Fågelläten från Europa, Nordafrika och Främre Asien"

Nyligen släppte det tyska musikförlaget Edition AMPLE två skivor med fågelinspelningar i MP3-format: "Die Vogelstimmen Europas, Nordafrikas und Vorderasiens". Editors och publishers är Andreas Schulze & Karl-Heinz Dingler, 819 arter är inkluderade, 2817 inspelningsspår presenteras över 19 timmars och 20 minuters speltid. Det handlar om en sammanslagning av en tidigare CD-utgåva, omfattande 17 skivor, så att det hela nu är sammanpressat på 2 skivor (en vacker illustration till vinsten vid övergång från audio- till MP3-format). Vid 160 kbps kan man typiskt lagra 74 Mb MP3-fil (stereo) på en cd. Varje "skiva" i ursprungssamlingen har 65 till 75 minuters speltid, de nya skivorna med MP3-filer kan spelas nästan tio gånger så länge. Efter komprimeringen omfattar varje "artspår" mellan ca 200 och ca 2,500 kB. Ett 57-sidigt pdf-dokument lämnar information om spåren på engelska, franska eller tyska samtidigt som en art spelas upp (ex. på en PC med högtalare), sångyttringar och lockläten är separerade så att de kan väljas för sig. Priset är EUR 69,95. För mer detaljer se: www.birdsongs.de
MP3-formatet (MPEG-1) kan sägas vara ljudsidans JP(E)G-format, möjliggörande en reduktion av ljudsignalen från en vanlig audiofil till en förvald storlek, som är vald för att uppfylla vissa kvalitetskrav. Med inputfrekvensen 44,1 kHz kan nätets nedladdningsbara encoders reducera musik till exempelvis avspelningshastigheten 128 kbit/sekund (kbps), på den föreliggande skivan har man valt 160 kbps, ett steg högre än mediumkvalitet, och det finns strävanden att höja musiknormen till 192 kbps eller mer. (I standardfallet innebär detta att audiofilen krymps till cirka 1/10). Transparensen är god redan vid 128 kbps idag; det uppträder knappt någon hörbar kvalitetsförlust vid encoding. Sveriges Radio ger 97 kbps i sin bitstream, men vill man lyssna till exempelvis Irlands RTE får man bara häften så mycket. MP3-formatet var inledningsvis en europeisk utveckling (Fraunhofer Gesellschaft och det statsägda franska Thomson Consumer Electronics), och patentstrider har kantat dess väg sen starten, därför förekom det tidigt strävanden att utveckla ett format som var freeware, ungefär som Linux på datorsystemsidan. Ogg Vorbis är ett sådant, tillgängligt sedan 2002. MP3- och Vorbis-algoritmerna är emellertid helt skilda, i det de kastar bort skilda delar av den ursprungliga audiofilen. Idag dominerar MP3 i kraft av det enorma utbudet av tillgängliga musikfiler, men Windows har utvecklat "Windows Media Audio" (.wma) och RealPlayer "Real Audio" (.ra) för att undvika eller reducera licensavgifterna. Hur som helst kan också spelare för specialformat idag spela upp MP3-filer, och detta kan förväntas gälla lång tid framöver; "Die Vogelstimmen Europas" är alltså ett mainstreamprojekt som kommer att kunna spelas på alla plattformar lång tid framöver.
Urvalet av arter sträcker sig när det kommer till kritan långt utanför det angivna reviret, också tillfälliga gäster har inkluderats, vilket gör samlingen till något av en Pandoras ask. Första skivan bjuder på fyra albatross-arter, fyra "Petrels", fem stormsvalor, den sjuttonde avslutas med fjorton nordamerikanska skogssångare, Parulini, två Tanagers Thraupini och fyra Cardinals Cardinalini. Skiva 4 innehåller sju arter flyghöns, skiva 5 har alla småvadarna, sibiriska och nordamerikanska strögäster inkluderade, på skiva 6 följer beckasinerna, och Rostratula bengalensis är inte utelämnad, de röstbegåvade ugglorna på skiva 7 har genomgående fått mycket utrymme, 3 - 4000 KB, per art.
Den utrustning man använder för att spela upp är naturligtvis avgörande för ljudkvaliten; ju bättre grejor, desto bättre ljud - upp till en viss gräns som sätts av encodern. Jag använde RealPlayer, inställd på 160 kbps, spelade tornsvala, kungsfågel/brandkronad kungsfågel och trädkrypare/trädgårdsträdkrypare och tog ut ljudet via små yttre högtalare, som enbart strömförsörjdes från en PC. Detta var klart otillfredsställande. Med extern strömförsörjning på högtalarna och dessa inte alltför högt uppskruvade blev resultatet genast mycket bättre, och mer vill jag inte kräva av min vardagsutrustning. Förnyat test gav utmärkt resultat på gräshoppssångare, en något stark flodsångare och en vassångare med en sidoton i annan frekvens; hur är det - har inte arten en sådan? Skillnaderna mellan iberisk gransångare, kanariegransångare, bergsgransångare och sibirisk gransångare kan med fördel studeras, liksom skillnaden i lockläten mellan Phylloscopus inornatus och Phylloscopus humei och de närbesläktade Ficedula parva och Ficedula albicilla; allt låter synnerligen utmärkt, och korrekt.
En ensam fältarbetare skrapar inte ihop en samling som denna på egen hand, och när det kommer till kritan bygger dubbelskivan i mycket på ett storskaligt redaktionsarbete, som sammanfört upptagningar gjorda av inte mindre än 152 bidragsgivare, bland vilka jag urskiljer Jan Lindblad, Krister Mild, Sture Palmér, Sven Wahlström och rimligtvis ett par svenskar till. Fransmannen Claude Chappuis framhålls särskilt som bidragslämnare från "marginalerna"; han står bakom inspelningar av trehundra arter från Nordafrika och öarna i Atlanten. Det handlar emellertid inte alltid om att fara vida omkring från antipod till antipod; lika ofta kan inspelaren upptäcka varianter och förbisedda ljudyttringar på hemmaplan. På skivorna finns en hel del av detta slag att botanisera i; taltrasten (CD10) är representerad med tre sångvarianter, rödvingetrasten med fyra. Här vill jag framhålla med emfas: medan jag lyssnade satt jag hela tiden och önskade att jag hade närmare geografiska uppgifter om den ifrågavarande sångaren! Jag anar i denna brist en sorts teknokratisk perfektionssträvan som drivkraft bakom projektet - men saknar och efterlyser den ornitologiska kärleken till detaljen! Talgoxen är, som man kan vänta sig, företrädd med tjugoen sångvarianter - men varför har lövsångaren bara fått med två och kontinentens bofink fyra? Och det finns mycket lite - eller kanske inget alls? - av den rytmiska och variabla "kråksången" från reviret. Här ser vi nog en yttring av "vanlighetens förbannelse", lövsångarens och bofinkens och kråkans variation mellan Nordkap och Gibraltar, Limerick och Smyrna har helt enkelt inte skänkts tillräcklig uppmärksamhet.
Vidare saknar jag en del specifika nattläten, som illustrerar vadarnas interna kontakt vid näringssök, och de "vocalisations", som föregår avfärd för nattsträck; jag efterlyser exempelvis läten som kustsnäppans dämpade "o-ått", och kärrsnäppans långa, unisona sekvenser av "drrrylll" just innan en flock ger sig iväg. Övertoner och sidotoner kunde också förbindas med ex. breddgrad; bitonerna är utmärkt illustrerade med fyra prov på gransångar-sång, men ingår här någon skillnad mellan raserna collybita och abietinus? Lokalangivelser skulle vara upplysande i sådana fall. Slutligen nattlätena; ingen kan utifrån denna skiva bekräfta att det var en rödhake, som nyss sträckte över och lockade, jag skulle likaså önska mer av trastarnas, exempelvis koltrastens, utdragna orienteringsläten när de flyger på natten. Inte heller är jag säker på att vare sig rörhönan eller sothönan är företrädda med nattläten, bägge arterna har visserligen omisskännliga "tonfall" och kan alltid bestämmas utifrån begåvade gissningar, men sothönans nattflykt över reviret borde i alla fall illustreras med ett uttalat exempel.
Sammanfattande: en fantastisk kompilation av hög teknisk kvalitet, lättillgänglig och överskådlig. Men samtidigt kanske "the start of something new" (och ännu bättre), i en framtid skulle jag framför allt vilja se de specifika nattlätena separat framställda och dialekterna bättre belysta, samt geografiska uppgifter för varje enskilt sångspår och för en del lockläten som varierar med latitud eller longitud. Om detta nödvändiggör en tredje CD - så må det bli så!
Christer Persson