Som
barn hade jag visserligen fått lära mig att änglar finns.
Min pappa berättade om min farmor, som såg en ängel en
gång i samband med en släktings död. Men ändå
... jag hade svårt att tro det. Liksom för många andra
var änglar för mig bara vacker myt. Framför teven en
kväll med den passionerade, sensuella och bitvis omskakande filmen "Pianot" väcktes mina tankar kring änglar.
Jag njöt av musiken och de vackra bilderna från 1800-talets Nya Zeeland. När den kvinnliga huvudrollsinnehavarens dotter långsamt drog en skir änglavinge genom klart vatten, kom änglafunderingarna. Jag undrar om änglar verkligen finns, var den tanke jag formulerade och såg framför mig de människoliknande vingbeprydda varelser som avbildats genom historien.
Som symboler för det goda och tillika vackra omger sig många människor gärna med änglar. Men därifrån till att tro att de verkligen existerar kan steget vara långt. Målade änglar, tygänglar och halmänglar, porslinsänglar och guldänglar. Överallt dyker de upp. Ovanför den egna sängen tronar en knubbig liten guldängel. En amorin.
Ordet ängel, som kommer från grekiskans "angelo", betyder budbärare. I olika religioner är änglarna andeväsen, som intar en mellanställning mellan gudomen och människan, som Guds överjordiska tjänare och budbärare. Historien och religionen är fulla av änglar. Serafer och keruber, ärkeänglar, skyddsänglar och dödsänglar. Till och med djävulen lär hålla sig med änglar. De fallna änglarna. Och en stad långt ifrån känd för sina änglar, Los Angeles, har sitt namn från spanskans Los Angelos eller Änglarna.
Men i ett nu var änglarna borta. Den dramatiska handlingen pockade åter på uppmärksamhet. Filmen gjorde ett starkt intryck på mig och när den var slut behövde jag smälta alla intryck och lutade mig därför tillbaka i soffan och blundade.
Då hände det. Ur intet kom den vackraste av änglar emot mig. Den nästan bländade mig med sitt starka sken. Ja, en riktig ljusvarelse var den. Som en bokmärksängel, men många gånger vackrare. Med fotsida kläder, stora vingar och i höger hand en stav, närmade den sig hastigt. Rakt emot mig styrde den, som om den inte tänkte vika undan och som om den egentligen befann sig i en annan dimension. Tätt inpå mig överväldigades jag av den starkt bländande synen och öppnade hastigt mina ögon. Då var den borta.
Hade den varit ett hjärnspöke eller hade den varit verklighet? Den var verklighet. Inte i mina vildaste drömmar och fantasier och med uppbådande av all min viljestyrka hade jag kunnat frammana denna vackra ljusvarelse. För aldrig hade jag kunnat föreställa mig en sådan skönhet och ett sådant ljus.
Ljusvarelser ... först i efterhand gick det upp för mig att det är just
vad änglar brukar kallas. Och jag tänkte på Gud och att
Gud lär höra bön. Men mina änglatankar hade aldrig
formulerats till bön. Det hade räckt med en stilla undran. En undran
som varken hade riktats till Gud eller till människa, för att
Gud skulle sända mig en av sina budbärare. En av sina ljusänglar.
Och den som sänts en riktig ängel, som svar på en stilla
undran, behöver aldrig mer betvivla tankens kraft och änglars
existens.