Om Emelie
Född 24/6 1996 Död 9/7 1996

Emelie föddes den 24/6 1996 kl. 19.42 och vägde endast 677 gram.
Hon föddes nästan 4 månader för tidigt i 23:e havandeskapsveckan.
Den beräknade födseln var 20/9.

När vi vaknade på morgonen den 24 juni sa Charlotta att hon hade
sammandragningar och smärtor i magen.
Vi tänkte inte mer på det men beslutade att hon skulle gå till barnmorskan under dagen.
De säger att det inte är någon fara utan Charlotta bara behöver vila.
På eftermiddagen ringer hon till förlossningen och de råder oss att komma dit för kontroll.
Läkare på förlossningen undersöker Charlotta och säger
-Det är försent, det blir missfall.
Att beskriva känslan vi fick går inte att beskriva.
Det var som om hela världen rasat ned över oss.
Vi kom in på en förlossningssal,
och där träffar vi en barnläkare som säger
-Det är jag som skall ta emot barnet.
Då förstår vi, det är inte försent.
Barnet lever, det finns en chans.
När Emelie föddes hann vi inte se henne,
vi fick inte hålla om henne.
Efter en stund fick vi komma och titta på henne
Vi gick som i en dimma chockade över att det var vårt barn som låg där.
Hon var det finaste och vackraste lilla knyte vi sett. Hur kunde någon så liten klara sig?
Sen fick Emelie ligga i kuvös med slangar, elektroder och apparater som pep och tjöt.
Hon värmdes av en värmelampa för att hon blivit kall.
Vi satt hos henne dygnet runt och vakade.
andra dagen döpte vi dig till Emelie Margareta Engberg.
Emelie hade på sig en dopklänning med rosa band.
Efter några dagar upptäckte läkarna en kraftig hjärnblödning.
Men Emelie kämpade på.
När Emelie blev en vecka gammal, så svällde magen upp och hon hade ont.
Snabbt iväg till operation för att göra en stomi.
Hon fick en massa stygn på magen.
Hela tiden satt vi och höll Emelie i hennes lilla hand.
Hon öppnade sina ögon och låg där och kikade på oss.
Det var de finaste ögon vi sett.
På den 15:de dagen orkade inte Emelie mer.
Äntligen skulle vi få hålla i dig,
fast vi visste att det skulle bli både den första och och sista gången.
Men vi ville att du skulle få somna i mammas famn och känna närhet.
Det var det underbaraste lilla knyte vi hållit i.
Tiden stod stilla och du somnade in, det var vackert men ändå en katasrof för oss.
Det spöregnade ute, kanske var det änglarna som fällde tårar över dig.

vi saknar dig, mamma o pappa

uppdaterad 2004-03-03