I Skottland på MC
Mot alla väderleksodds så tog Newcastle emot oss i strålande solsken. Efter några förvillande kartstudier i stadens ytterkanter hittade vi till slut väg A696 mot The Cheviot Hills som utgör gränsen mot Skottland. Vi, gänget från Näringslivets MC-klubb - i dagligt tal kallad SAF Angels - utgjordes av presidenten Ari Hietasalo, Lars Jilmstad med spättan Inger, Gert Assermark, Carl-Erik Holmqvist med Kerstin på "bönpallen", Rolf Olsson, företagare från Nyköping, samt jag själv.

Vem har sagt att det bara regnar i Storbritannien? Första fikastoppet med färska scones, och det blev många sådana stopp, i Belsay, någon mil utanför Newcastle.

A 696 kan rekommenderas för färden norrut i stället för kustvägen A189 som lär vara större, tråkigare och mer trafikerad. Efter en underbar färd på en väg med kurvor i både sidled och höjdled nådde vi gränsen till Skottland uppe på The Cheviot Hills. Där möttes vi av en skotte som på säckpipa påpassligt "spelade" Ack Värmeland du sköna.

Väg A696 går genom Northhumberland National Park. Gränsen till Skottland nås efter 60 km. Fr. v Rolf, Carl-Erik, Ari, Kerstin, Gert, Inger och Lars.

Efter lunch på ett trevligt världshus kom vi sedan till Jedburgh där det till vår ära var hästparad. På vägen till Edinburgh, Skottlands huvudstad, vek vi av på en grönmarkerad väg vid Galashiels. Ett tips är att så ofta som möjligt använda dessa grönmarkerade vägar - även om det blir en liten omväg. Första regnet kom när vi parkerade vid Edinburgh Castle, ett s.k. måste-besök. Stenbefästningarna är från 600-talet och själva borgen byggdes på 1000-talet. Övernattning på Bed and Brekfast och PUB-besök på kvällen. En reflektion som vi gjorde var att Sverige är ett rikt land "prylmässigt" men kanske fattig på ett "socialt umgänge". På PUB-arna samlades både unga och gamla och det var lätt att få sig en pratstund och tips om vad som var väsentligt på orten.

Utanför Edinburgh Castle. 

Även om man åker i grupp behöver man inte alltid vara samlade. Några ville stanna kvar några timmar i Edinburgh på förmiddagen - andra ville fortsätta direkt norrut på morgonen. Kvällens återsamling bestämdes till Blair Atholl där, enligt vin- och whiskyexperten Anders Röttorp, Skottland minsta destilleri finns. A9, som är huvudvägen mot Inverness, är relativt hårt trafikerad men det finns många tillfällen att köra gröna parallellvägar. I Pitlochry fann vi Bells och några kilometer därifrån upp i bergen Edradour. De senare tillverkar 600 tunnor whisky om året - lika mycket som Bells tillverkar under en vecka. Det är inte speciellt billigt att köpa en flaska. En single malt kostar cirka 25 pund/330 kronor. Men en avsmakning avslutar visningen. 

The Edradour är Skottland minsta destilleri är värt ett besök. Där är tillverkningen fortfarande ett hantverk.

I Blair Atholl fann vi nattens logi - ett country house med det svåruttalade namnet Ptarmigan House. 160 km i strålande solsken.

En bastant frukost gör att man klarar sig nästan ända till kvällen. Våra luncher bestod mest av inköpt bröd, skinka och ost. Lars och Inger hade tänkt på termosflaskor som välvilliga värdar och värdinnor fyllde.

Efter ett besök på Castle Hill på måndagsmorgonen var det dags att försöka beskåda Nessie vid Loch Ness. Efter tips att inte köra turistvägen väster om sjön tog vi den östra vägen. Denna visade sig på vissa avsnitt vara en "en-fordons-väg". MC och bil kunde inte mötas utom vid mötesplatserna. Men asfalterad som även de små vägarna är i Skottland. Sträckan längs Loch Ness och Loch Lochy(A82) ner till Fort William var kanske resans mest fantastiska vad avser MC-körning. 

Rast i Fort William. Rolf Olsson och Gert Assermark.

Lika fantastisk, visserligen med lite regnskurar, var vägen (A830) från Fort William mot Isle of Skye och färjläget Mallaig. Några problem med att hitta Bed & Breakfast hade vi inte. Trots att vi var åtta personer så var det endast vid två tillfällen som vi fick dela på oss. Och då var det endast några hus emellan. Hittar man ett Bed & Breakfast så finns det fler i samma område. I genomsnitt betalade vi cirka 15 pund per person. Billigare än på ett svenskt vandrarhem eftersom det ingår sänglinne och en bastant frukost - och vänligt bemötande.

Strax före färjeläget i Mallaig fann vi detta fantastiska country house för övernattning.

Sky, som tillhör Hebriderna, är åtta mil lång och tre mil bred och landskapet är minst sagt dramatiskt. Vi tillbringade en dag på ön för att övernatta på "fastlandet" i Kyle of Lochalsh. Numera finns bro från Skys huvudort Kyleakin.

Borgar finns i överflöd här representerad av en utanför Kyle of Lochalsh.



Lunch vid Loch Loyne på väg A87 från Sky.

Från Sky gick färden via Fort William, där man kan se toppen av Skottlands högsta berg Ben Nevis (1344m) vid klart väder, på väg A85 över delar av bergskedjan Grampian Mountains. Hela vägen är en s.k grön väg. I den lilla byn Inverarnan finns värdshuset Drover´s Inn från 1703. Där lär det inte varit städat under de 300 senaste åren så i varje fall jag kände mig hemma.

Drover´s Inn från 1703 är ett utmärkt övernattninsställe. Populär PUB med språkligt obegripliga skottar. Deras haggis är utmärkt.

Resans längsta etapp blev 340 km. Från Drover´s Inn till via utkanterna av Glasgow till Newcastle. Eftersom färjan går på fredagsförmiddagarna ville vi inte ha så lång att köra den morgonen.
Men dagen blev, trots den långa körsträckan och en del körning på motorväg (A74 och M74), ändå en upplevelse. 
Hadrian´s Wall sträcker sig från kust till kust. På denna höll romerska legionärer vakt på 100-talet e.Kr mot ilskna skottar. Muren är väl värt ett besök. 

Kerstin vid Hadrian´s Wall.

Newcastle välkomnade oss med sol men tog avsked av oss, och ett 100-tal andra MC-åkare, med regn. Trots regn sågs inga sura miner. Möjligtvis bland bilisterna som avundsjukt såg på när vi fick köra ombord först.

Från Newcastle till Newcastle körde vi sammanlagt 160 svenska mil. Att köra vänstertrafik är lättare än att köra vänsterstyrd bil där ratten hamnar "fel". Skottarna är ett vänligt och hjälpsamt folk även om språket på landsbygden kan vara obegripligt. PUB-maten är bra till hyfsade priser. Även om det inte är någon gourméupplevelse. Men pröva haggis - den skotska nationalrätten. Den är godare än sitt ryckte. Innehåller bl.a hjärta, lever och lungor av får.

Text & foto: Kurth Kristensson

                     
Tillbaka                             Hem

Uppdaterad 2000-01-30