Årets filmfestival var lugnare än förra årets då Cannesfestivalen då firade sitt 50 års jubileum. Trängseln var mer uthärdlig, men man svettades som vanligt hinkvis i medelhavsvärmen. Intervjuer, presskonferenser och filmvisningar är ofta förlagda samtidigt. Dessutom tillkommer alla fototillfällen som också krockar. Men vad gör man inte för våra internetläsare?

- Det finns ingen bättre plats på jorden att göra reklam för sin film, säger Lloyd Kaufman regissör och ägare till B-filmbolaget Troma om Cannes. Lloyd har helt rätt, vill man sälja så är detta rätt plats. Ibland är inte ens filmerna färdiginspelade. Så var fallet med katastrofrullen Armageddon som visade sina bästa ihopklippta 50 minuter. Filmen handlar om en meteorit som är på väg mot jorden. Om detta var filmens bästa snuttar så var det en katastroffilm i en annan bemärkelse. I den tårdrypande finalen i filmen gapskrattade publiken som bestod av press och fackfolk. När visningen var över kom en märkbart generad Bruce Willis upp på scenen och förklarade att vi sett en 50 minuter lång reklamfilm och inte den fullständiga versionen som inte är färdiginspelad. Bruce var grinig under den efterföljande presskonferensen och gick på pissepaus mitt i en fråga, och kom nonchalant tillbaka efter någon minut. Rykten talar om att han nu krävt att filma om Armageddons slut. Vissa skådespelare kan inte riktigt hålla inne med vad de tycker om sina kollegor. John Hurt som var i Cannes för att göra reklam för sin film All the little animals sa att titeln Armageddon måste mena Bruce Willis skicklighet som skådespelare, eller ännu hellre Willis själv. John tog genast tillbaka sitt uttalande, men log ironiskt och bad halvhjärtat om ursäkt.

Stora stjärnor som avbokar sina intervjuer i sista minuten är vanligt. I år hade vi avbokade intervjuer med Farrah Fawcett, Jon Voight och Jean Claude Van Damme. Den senare ringde 15 minuter innan vår intervju och förklarade att han inte ville göra några intervjuer. Men att komma på Armageddonfesten senare på kvällen och sin tyckte han tydligen var roligare. I vimmlet träffar man Lena Olin som är lika trevlig som hon är vacker. Hon tyckte inte det var lätt att medverka i årets festivaljury för att välja fram de bästa filmerna. Man kan ju inte riktigt tävla i film, menade hon. Många i filmbranchen kommer till Cannes för att skriva kontrakt för sina kommande filmer, eller försöka att sälja sina idéer. När jag intervjuade amerikanen James Marendino fick han sin film SLC Punk såld till filmbolaget Sony. Intervjun avbröts av att hans mobiltelefon ringde och att han i glädjeyra dansade runt någon minut pratande och jublade i telefonen. SLC Punk kan liknas vid en amerikansk version av Trainspotting, som faktiskt också fick sitt genombrott i Cannes.

Sharon Stone var i Cannes för att både göra reklam för hennes film The Mighty och vara värd vid årets AMFAR-gala som varje år drar in miljoner för AIDS-forskning. Under presskonferensen av The Mighty bröt Sharon ihop och började gråta när hon berättade om en närstående som gått bort i AIDS. Inte ett öga var torrt i lokalen och om det var skådespeleri eller inte så fick AMFAR perfekt reklam och på kvällen drog galans auktion in många välgörande miljoner.

När man ska jobba som fotograf i Cannes vill det till att ha tålamod att vänta. Under väntetiden finns det många knep att pigga upp varandra. Ett sätt är att ta upp sin kamera och rikta mot gången varifrån kändisarna ska komma och ropa att nu kommer dem. En annan fotograf, Mario, har en egen specialtet för att underhålla - han går fram dit kändisarna ska stå och börjar sjunga opera. Han är mycket uppskattad av fotograferna och får alltid applåder efter sina uppträdande. Ett tredje sätt som är det tråkigaste är när man väntat väldigt länge, då börjar fotograferna fota varandra.

Det man minns bäst av Cannes i år är lite speciella tillfällen. Som till exempel när fotomodellen Brook Shields och Deborah Kara Unger skulle bli fotade på Noga Hiltons tak. Det var så trångt där uppe så det blev inga riktigt bra bilder förrän precis när Brook skulle lämna hotellet. Jag hade sprungit i kapp följet med livvakter och Brook när hon skulle åka iväg. När hon satte sig i limosinen fick jag ögonkontakt och klickade av. Ett annat tillfälle man minns är fototillfället med Liv Tyler. Jag hade klättrat upp på en mur och när Ralph Fiennes blev fotad ställde sig Liv just nedanför mig och log upp mot mig. Jag smällde av två rutor och de blev rätt så personliga. Vad det gäller att göra stolligheter för att sälja tar nog filmen Crackers priset. Huvudpersonerna stod och grillade på stranden, bland annat korvar som blev till kolbitar. De sprutade tändvätska på både maten och sig själva. En av dem började faktiskt också att brinna. Men det tog den andre skådespelaren med ro och drog fram en pulversläckare och sprutade på den eldhärjade. Elden dog ut naturligtvis och pulvret virvlade runt i luften.

En sammanfattning av Cannes är sena nätter och tidiga morgnar, med tolv dagar av hårt arbete. Den som inte tror oss kan se våra blåsor under fötterna. Mina (Niclas) blåsor var så stora att det inte gick att få ned de i finskorna till kostymen när man gick ut på kvällen. Så på kvällarna bar jag svarta sockor i sandalerna för att kamouflera min fotbeklädnad.