Sportspegeln har Albert Svenberg, Aftonbladet har Lasse Anrell och Virestad IF har.....Henrik Ramberg. Vår egen krönikör har vässat pennan för andra gången. Läs och begrunda hans tankar.

Tankar om säsongen 2005

Så var det åter dags för en ny säsong att göra entré med allt vad det har att bjuda på! Hur säsongen kommer att sluta vet ingen, vilket givetvis är grunden för hela spelets idé. Hur min egen säsong kommer att se ut fick jag en liten fingervisning om när jag i helgen som gick besökte Kimstad för mötet mellan Vingens BK och mitt lag, Malmens FF. Försäsongen har sett bra ut och vi har presterat bra fotboll utifrån våra förutsättningar. Vi hade till och med börjat drömma om en bra placering i tabellen men Vingen gav oss en ordentlig lektion i organisation, försäsongsträning, spelglädje, moral, glöd vilket resulterade i ett svidande nederlag med 10-2.

Hur Virestads säsong kommer att se ut det vet ingen. Försäsongen har kanske inte bjudit på några resultatmässiga höjdpunkter men försäsongens resultat ger ju inga poäng i serien och tydligen behöver den heller inte inverka så mycket på spelet, tänker på min egen upptakt med Malmens FF. Men vad vi däremot vet är att även detta år kommer att bjuda oss på en välkomponerad meny av bittra förluster, stolpe in, stolpe ut, kramp, vajrare på gränsen att transformeras till sylvass taggtråd, utsökta hamburgare, härlig segersång, vansinniga felpass, dans på Kvarnavallen, vingliga promenader och sömniga söndagar med samling vid Linkans. Troligen skulle jag kunna fortsätta i all oändlighet att räkna upp de ord som faller på tungan när jag tänker ”premiär på Kvarnavallen”. Men jag tänker inte ägna min krönika, eller vad man nu vill kalla det för, åt att fundera ut synonymer för vad en premiär på Kvarnavallen väcker för tankar och känslor i mig. I stället tänker jag filosofera lite allmänt kring lagbyggen, coachning, tränare, inställning och det bittra ödet att få sitta på bänken.

Som vanligt har jag full förståelse för den som drar den där lilla muspekaren lite snett upp till höger med riktning mot det där krysset som sopar rent i rutan likt "Rocket" Ronnie O'Sullivan detroniserar sina motståndare på snookerbordet. För er som inte vet vad jag pratar om vill jag rekommendera Eurosport som sänder större delen av Grand prix serien i biljard sporten snooker. Just nu guidas vi genom Embassy World Championships det vill säga VM av den fantastiske Kim Hartman, snookerns motsvarighet till golfens Göran Zachrisson. Angående Zachrisson måste jag ta mig friheten att presentera min favorit bland alla hans klassiska uttryck "Det är här man har räknat ut att Buffalo Bill satt och fiskade på kvällen", vad zacke menade med det kan nog bara VIF`s egen Zachrisson, Rolf Åström räkna ut.

Men för att återvända till ämnet. Vart vill jag komma med mitt val av ämne/ämnen? En av mina tankar är få dryfta några mina funderingar gällande det hela. Främst kommer jag att vandra omkring i den mentala världen, det som finns i vårt huvud och som gör sig uttryck i våra fötter på planen. På tal om den mentala världen och snooker läste jag någon stans att en snookerspelare dricker upp mot två liter vatten per match vilket troligtvis är mer än vad många fotbollsspelare får i sig. Snookerspelarna dricker inte på grund av den fysiska anspänningen utan på grund av den mentala press som är en av snookerns viktigaste komponenter.

Själv tror jag att vi ofta, omedvetet, väljer att underskatta den mentala faktorn gällande vad vi presterar på fotbollsplanen.

Jag kan själv ta ett lysande exempel från en för länge sedan bortglömd match med b-laget. Vi mötte Grimslöv 3, det var alltså på den tiden Grimslöv fortfarande spelade fotboll, Greger Jansson hade fått det otvivelaktiga nöjet att coacha oss genom denna drabbning på bortaplan. Om jag inte missminner mig helt ledde Grimslöv serien inför vårt möte och vi var inte tippade som några segrare. Vi startade matchen optimistiskt och Mange Johansson gjorde ett snyggt mål på halvvolley vilket ledde till en furiös anstormning från Grimslövs sida. Vi kämpade som djur mot en motståndare som var bättre på allt men trots detta låg vi ”bara” under med 2-1 i halvtid. Med tyngda huvud och trötta ben gick vi till vila. Vi gjorde det som nästan alla utspelade lag i denna situation gör det vill säga vi diskuterade alla fel vi gjorde, hur dåliga vi var och så vidare. Greger stod tyst tills stormen lagt sig. Sedan började han med en lång kärleksförklaring till vårt uppoffrande spel, han poängterade att detta var ett av de bästa b-lag han sett gällande inställning och karaktär. Nestor Jansson pekade inte på en ända negativ detalj han valde att enbart skjuta fram allt positivt som fanns i matchen. Detta gjorde han med en otrolig glöd och han sade sig vara övertygad om att vi slutligen skulle vinna matchen genom vår enorma vilja. Jag behöver antagligen inte berätta hur matchen slutade men givetvis vann vi. Vi spelade en fantastsikt bra andra halvlek där Martin Åström gör två mål och Erik Stål knäar in en hörna från straffområdeslinjen direkt på volley (Anders Svensson släng dig i väggen). Var jag vill komma med detta är att utan Gregers fantastiska coachning i halvtid hade vi aldrig vunnit. Att vi var utspelade behövde han inte berätta för oss, att vi låg under behövde han inte heller berätta för oss. Han ändrade inte om i laget, diskuterade inte detaljer i spelet istället valde han att enbart ge oss positiva bilder av vad som skedde på planen. Han fick oss att tro på vår förmåga vilket innebar att allt vårt slit och springande plötsligt också blev konstruktivt.

Det räcker ibland med små detaljer för att förändra ett helt lags spel. Jag kan bara se till förra årets säsong. Virestad spelade ett charmant försvarsspel med Daniel Åström som härförare men tyvärr blev Daniel skadad vilket följdes av resor med mera. Givetvis var Daniel ingen liten detalj men i det stora hela borde han inte varit tungan på vågen mellan himmel och helvete. Men tveklöst krympte många spelare i laget fyra – fem centimeter när Daniel blev tvungen att stå över. Laget påverkades rent mentalt vilket sedan tydligt visade sig på planen. Allt för mycket fokuserades på när och om Daniel skulle vara tillbaka istället för att lägga det åt sidan och koncentrera sig på nuet. Att tänka positivt är med andra ord något som är mycket viktigare än man kan tro. Det hjälper inte att haka upp sig på mittbackens dåliga höft, ifrågasätta en dålig passning från en lagkompis, målvaktens tveksamma utrusning som renderade i mål, båda vet att de gjort fel ingen behöver poängtera det för dem. Men detta betyder inte att vi inte har rätt att ställa krav på varandra, vi bör kunna ställa krav på att passningarna går fram men man skall inte tro att fler passningar går fram för att man väljer att såga en felaktig passning. Istället kan det resultera i att spelaren blir rädd för att komma i kontakt med bollen och slutligen förpassas han till den där förhatliga bänken.

Angående att tänka positivt och att tänka i positiva bilder läste jag i löpartidningen Runners World att man som motionär ganska lätt kan sänka sin tid vid löpning 10km med mellan en och två minuter bara genom att under en längre period visualisera sig själv under ett lopp. Man skall under sin tankegång kring loppet måla upp bilder av hur man med lätthet tar sig fram, springer om löpare, hur skönt det känns i kroppen och slutligen hur man passerar mållinjen på den tilltänkta tiden. Här kanske vi fotbollsspelare kan lära oss något? Att tänka i positiva bilder inför matcher, att se sig själv och laget som vinnare och tränga bort negativa bilder ur huvudet.

Men låt oss återgå till ett för mig kärt ämne, bänken. Bänken är i sig ett ämne för en hel roman. Hur många människor har inte kommit i livslånga konflikter på grund av en från början mycket enkel möbeldesign? Att sitta på bänken kan ofta vara mycket svårare rent mentalt än att spela. Att få sitta på bänken ses i de flesta fall som ett nederlag, vissa kan vända det till något positivt exempelvis viffaren Alexander Johansson som när hans dåvarande tränare i Älmhult försökte förklara för honom varför han fått sitta på bänken hela förlustmatchen mot Färjestaden på bortaplan. Alex lyssnade och svarade lika rakt som han alltid har för vana att göra ”du, det är alltid skönt att vara felfri”. Själv har jag alltid haft för vana att tycka att bänken är både obekväm och orättvis. Men samtidigt har jag alltid haft svårt att ta chansen när den kommit. Ofta har jag upplevt att man som inhoppare försöker minimera sina misstag istället för att verkligen försöka uträtta något när man äntligen fått komma in på planen, gör man ett misstag spejar man likt en kobra ut mot bänken för att se tränarens reaktion, vad tycket han nu? är det kört nu? fan också! I det här läget har coachen en otroligt viktig roll. Han om någon måste låta spelaren förstå, även om det möjligtvis inte är sant, att han inhopp fyller en viktig funktion för laget. Coachen måste förklara vad han förväntar sig av spelaren när han kommer in och hur han skall agera. Unga spelare slussas ofta in i laget genom inhopp men tyvärr är inhoppen ofta allt för dåligt genomtänkta och förberedda av coachen. Hur många gånger har man inte fått höra –Upp och värm! Vilket efter genomsnittligen 30sekunder (grundat på en högst ovetenskaplig undersökning) följs av –Är du klar?. Klart jag är klar tänker spelaren, om de ordinarie fick 30 minuter på sig att värma upp så är jag givetvis klar efter 30 sekunder. Redan här kan hela inhoppet vara kört vilket kan få effekter på spelarens mentala balans under längre tid än vad man kan tro. Jag har själv fått erfara hur man som ung spelare blivet nedtryckt i ”bänken” vilket resulterade i att jag tyckte att jag var sämre än vad jag egentligen kanske var (min egen bedömning) vilket i sin tur resulterade i att jag led av en total brist på självförtroende. Att sitta på bänken under princip en hel match, laget ligger under, motståndarna pressar, en av våra forwardars haltar ut med krampkännig, coachen riktar blicken mot de tappra avbytarna, blicken riktas mot forwarden och orden ”fortsätt spela, vi har inget att byta med” trycks lång ner i halsen på avbytarna. Det kan låta banalt men för en ung spelare på vilken nivå som helst kan det räcka för att skorna skall placeras på den berömda hyllan.

Zoran Lucic är inte en av mina favoriter men gällande detta så sa han en gång en makalöst klok sak (för att vara Zoran alltså) ” I ett lag betyder olika spelare olika mycket för laget men alla är lika mycket värda”. Det Zoran förmedlade här anser jag att alla coacher måste ta med sig. Om ett lag skall fungera måste alla känna att deras mänskliga värde inte ifrågasätts. Detta kanske låter pretentiöst och man kanske inte behöver gå så långt som att blanda in mänskligt värde men allt för ofta skapas det inom en verksamhet värdemässiga A och ett B lag. Jag har själv varit med om detta, dock aldrig i Virestad vilket jag är ytterst tacksam för. Vissa spelare kan bli en form av ”mobboffer”, spelare som får likt vargflockens omega ta skit vid varje träning, matcher etcetera. Detta leder till en märklig stämning i laget där coachen tar på sig rollen som diktator, knyter några knähundar till sin makt och slutligen splittras laget upp i olika fraktioner.

Min filosofi kring lagbyggen är att alla måste spela med öppna kort. Alla måste förstå spelets regler och också följa dem, inga undantag kan göras. Men samtidigt så måste alla förstå att i ett lag så finns det spelare som betyder mer rent spelmässigt för laget än vad andra gör men detta betyder inte att dessa spelare har ett större mänskligt värde. Ofta finns det spelare som får begränsat med speltid med som rent mentalt har en otroligt viktig roll för lagets sammanhållning och prestation.

Jag vet inte om mina funderingar har gett dig som läsare något, men jag hoppas att du i alla fall fått en stunds avkoppling från dina vardagliga göromål och att du kanske ser på den tappre avbytarens situation med lite nya ögon.

VÄL MÖTT PÅ VALLEN 2005!

HENRIK RAMBERG

Henrik Ramberg