Ökenpipare på Stentäppmalmen, Utö 3/6 -99

Efter många års skådande på Utö känns det som om ketchupeffekten har drabbat oss. Visst, under de fyra sista åren har vi utöskådare hittat ett och annat men aldrig något riktigt tungt som det heter i skådarkretsar. Det hela började med tallsparven (dec -98) och forsatte med isabellan (maj -99) och nu slutligen(?) ökenpiparen.

Om att skåda ensam
Att rikta hela sitt ornitologiska intresse mot en enda plats innebär en hel del skådande på egen hand. Om denna plats inte är en helt steril öken leder det oundvikligen också till en del upptäckter. Med min ringa personliga erfarenhet av att hitta rariteter kan jag säga att det inte är en avundsvärd upplevelse. Först kommer tvivlen, stämmer det verkligen -- vilken karaktär har jag missat. Sedan kommer en mycket orolig tid, skall någon annan hinna ut och konfirmera obsen?
I samband med enmanns-observationer gör åtminstone jag en bedömning av observatören utifrån mina erfarenheter av personen och hans/hennes tidigare obsar och agerande i fält. Så tror jag att många av oss gör. Denna bedömning tvingas även RRK och RK att göra vilket är fullt förståeligt speciellt i en tid då man som skådare kan göra sig ett namn genom att upptäcka rariteter men… när man själv befinner sig i under luppen är det lätt otrevligt.
Jag skulle med glädje byta ut isabellastenskvättan, som förvisso sågs av många, och ökenpiparen mot t.ex. en stationär blåkråka!

Mongolpipare?
Utkommen till Utö kliver jag i kajaken för att inta en bra startposition inför morgonens inventeringsrunda i Fladen. Anländer till Fladenområdets bästa udde som är en privat tomt vilken vi fått tillgång till. Därifrån är det cirka en kilometer bort till Stentäppmalmen som man ser in över. Efter cirka tio minuters spanande ser jag en vadare som dyker ner bakom de öar som delvis skymmer sikten in mot Stentäppmalmen. Innan fågel försvinner hinner jag ana något rött på kroppen. Jag kommer att tänka på mongolpipare men inser att jag sett fågel mycket dåligt. Efter en liten stund börjar jag och fundera på spovsnäppa. Steget är långt mellan spovsnäppa och mongolpipare, det vet jag! Den korta och mycket dåliga observationen gör att jag tom är osäker och jag verkligen sett rätt!
Aktiviteten i Fladen var låg och tärnorna var avspanade -- ingen rosentärna idag heller. Efter en liten stund ger jag mig åter ut i kajaken, en mongol vore ju tufft! Efter fyra timmars sökande ger jag upp och återvänder.

På torra land
Inventeringsrundan under söndagsmorgonen är snabbt avklarad och den hårda vinden leder till att jag börjar få kramp. Efter att ha återbördat kajaken beger jag mig ut till Stackskär på Stentäppmalmen som är den bästa platsen för rastande vadare. Klockan elva sover jag djup och vaknar med ett ryck först klockan två. Till historien hör att jag inte tillhör de piggaste vid uppvaknande. Klockan tre börjar jag så sakteligen att promenera tillbaka med en ända tanke i huvudet -- kaffe!
Lerpölen är helt uttorkad och där står ingenting, va??? Tjugofem meter ifrån mig står mongolpiparen, tegelfärgat bröstband och svart öga. När jag väl iakttar fågeln i tuben ser jag direkt, även om detta kan verka stöddigt, att detta är en ökenpipare; Fågeln är stor, långbent och har en dolk till näbb.
Jag har tidigare sett en mongolpipare i Sverige. Fågeln var omdiskuterad vilket gjorde att mitt sällskap och jag ville bilda oss en egen uppfattning. Personligen var jag då mycket dåligt insatt i de olika karaktärer som särskiljer de två snarlika arterna. Denna dags studier visade sig komma väl till hands nu. De karaktärer jag kom ihåg var 1, Näbben (dess längd och näbbspets). 2, Benens längd och färg. 3, Kroppsformen.

Beskrivning
Fågeln var till formen stor och avlång, rent av grotesk. Jag är helt övertygad om att Klaus Malling Olsen skulle likna mongolpiparen med en något fyllig yngling och ökenpiparen med en rysk, stolt och potent härförare. Under ca fem minuter fanns en större strandpipare i samma svacka som ökenpiparen. Vid ett tillfälle stod de intill varandra, ökenpiparen strax bakom den större strandpiparen. Den beskrivna fågeln var klart större men framförallt mer långbent och betydligt längre. Benen kändes dock tunnare.
Benen, som var en till två nyanser mörkare än mosnäppans, upplevdes som långa, rent av allt för långa för denna fågel. Beroende på hur fågeln stod så tycktes tibia utgöra mellan ½ och 2/5 av benens totala längd. De flesta mongolpipare tycks ha kortare, speciellt vad avser tibia, och svarta ben.
Näbben var svart, längden översteg avstånd mellan näbbfäste och öga, dvs om näbbens vikts bakåt hade den nått ut bakom ögat. Undre näbbhalvan såg i många vinklar helt rak ut. Med fågeln i profil sågs dock att vinkeln, som bildar näbbspetsen, började halvvägs in. Övre näbbhalvan var svullen, svullnaden började även den halvvägs ut i jämhöjd med yttre delen av näsborren. Dessa näbbvinklar gav näbben dess dolkliknande utseende. De mongolpipare jag sett (1 + 15-tal fotografier) har uppvisat en mer normal strandpiparnäbb, kort och trubbig.
Det mest slående med ansiktsteckningen var den svarta ögonmasken som hade rak nederkant, var bredast runt ögat och strax bakom ögat böjde av nedåt. Ovanför näbben var pannan vit inramat av den svarta tygeln och en svart bord ovan. Man skulle kunna säga att masken fortsatte runt ovanför näbben och ramade in den vita fläcken/fältet. Huruvida denna fläck var avdelad av ett svart streck gick inte att se. I kanterna, dvs närmast ögonen, var den klart vit men de centrala partierna såg grå och murriga ut. En antydan till en svart "avdelare" sågs i ovankant. Ovanför ögat och den svarta masken fanns ett ljusare ögonbrynsstreck, som var smalast precis framför ögat och blev bredare bakåt tills det tycktes tona ut. Hakan, strupen och de nedre delarna av kinden var vita.
Ryggen var gråbrun, något mörkare än större strandpiparens färg. Brämen på ryggens kantfjädrar var roströda, samma färg som bröstet men kanske någon nyans ljusare. Även nedanför nackbandet fanns en del rostbrämade fjädrar. Hjässan var något mer rödtonad än ryggen. Vingspetsarna som stack ut några millimeter utanför stjärten tycktes vara svarta. Vingtäckarna hade något mörkare centrum (spolarna?).
Bröstet var rödorange och blev i nederkant fläckigt. Nedåt avgränsades detta röda fält av vit strax under vingknogen. Längs flankerna/vingkanterna fortsatte flammigheten halvägs ned mot benen. Det rödaktiga bröstbandet fortsatte runt nacken och avskiljde den bruna hjässan från den tillika bruna ryggen.
Vid ett tillfälle lyfte piparen och drog iväg en lång sträcka över Stentäppmalmen, jag tappade helt kontakt med fågeln under en liten stund men den kom snabbt tillbaka. Fågeln hade tydliga vingband, men hur långt ut på vingen dessa sträckte sig kan jag ej uttala mig om, det ända jag var koncentrerad på var om benen stack utanför stjärten och det gjorde de, uppskattningsvis stack större delen av fötter ut. Stjärten hade ett gråsvart ändband. Vad som slog mig var att den inte alls var lika distinkt tecknad som större strandpiparens -- de svarta delarna var istället grå. Jag hörde fågeln locka men endast en gång. Jag kom att tänka på mosnäppa men vågar inte svära på detta, en gång är ingen gång för mig när det gäller läten.

Individuell variation
Om man jämför med fotografiet längst upp till vänster på sidan 103 i Färgfotoguiden över alla Europas fåglar (Dehlin & Svensson 1988) så hade utöfågeln inget svart bröstband och den vita pannfläcken var något större. Bröstteckningen var endast cirka 2/3 av den fotograferade fågelns och de röda på flankerna upphörde längre upp. Tibia var inte riktigt lika befjädrad och mantelfjädrarna mer rödkantade. Benen var ljusare, dock inte så ljusa som ungfågeln (längst till höger). Jämfört med den avbildade östliga fågeln i Lars Jonssons guide så sträckte sig bröstbandet längre ned och fågeln var inte lika sliten och odistinkt tecknad.
Vilken rastillhörighet fågeln hade vågar jag ej uttala mig om, kanske pekar de röda mantelfjädrarna på den västliga men avsaknad av svart kant på bröstbandet och dess lite mindre utsträckning pekar år det östliga hållet.
Denna individ var klar i färgerna och tydligt tecknad vilket entydigt pekar mot en adult hane. Enligt viss litteratur kan mycket gamla honor ha en dräkt som påminner om hanens men bilder och litteraturstudier har stärkt mig i mitt antagande.

Nej, den är borta
Efter att ha sett fågeln på som närmast 20 meters avstånd under ca en timmes tid sprang jag iväg mot båten hem. Piparen verkade lugn och födosökte fortfarande kring pölen och i sluttningen ovanför den när jag lämnade den. Väl hemma ringde jag Christian Cederroth för att kolla upp eventuella falluckor och spred sedan informationen till mina vänner. En person hann ut samma kväll men åkte tyvärr förbi svackan och stod sedan och spanade runt den kulle där isabellastenskvättan suttit. Klockan tio får jag tag på honom och han sprang då upp till pölen men lugnet hade lagt sig.
Nästföljande morgon stod ett 80-tal skådare och väntade men det otrevliga händer, jag står där med en enmanns-obs! Huruvida mongolpiparen var ökenpiparen vet jag ej men om jag direkt gissat på öken så hade kanske upptäckten skett snabbare. Jag var så inställd på spovsnäppa/mongolpipare att jag i raskt tempo passerade lersvackan redan på morgonen utan att ägna den något större intresse…
Nu återstår att se om observationen blir godkännd, jag kan bara hoppas att jag nästa gång (om det nu blir några fler rariteter) slipper stå som ensam observatör.
En stjärna utdelas till Roger som trots att jag enbart sagt i inledningen av skjutfältet rättade mig och på Birdline sa Stentäppmalmen, roligt att någon är vaken när man själv stressat sönder och samman.

N. Eklund