Resultat från kustfågelinventering av Fladen

Under det senaste året har skådare vallfärdat till Utö i hopp om att se någon av de rariteter som upptäckts och fått god utdelning. Få har dock tagit sig tid att notera den artrikedom som ön uppvisar. Under våren och försommaren har Utöfladen inventerats för att följa upp de förändringar som skett sedan den stora kustfågelinventeringen 1975. Det är nu drygt tjugo år sedan kustfågelinventeringen genomfördes. Inventeringen gav en ovärderlig bild av kustfågelarternas utbredning och numerär. Materialet utvärderades med utgångspunkt från arternas status i Sverige, Västeuropa och världen. Utöfladen framstod, oavsett metod, som ett av vår skärgårds viktigaste häckningsområden.

Kortfattat om metodiken
För en fullständig bild av metodiken hänvisas till Andersson & Staav 1982. Inventeringen indelades i tre perioder; april, maj och juni. I april räknas t.ex. gräsanden som påbörjar sin häckning tidigt. Honan förväntas ligga och ruva varvid hanen rör sig i anslutning till boskäret, åtminstone under tidiga morgonen. Varje hane antas representera ett par. Som framgår är detta mer en taxering än en inventering. Varje art räknas endast under en period och olika regler tillämpas för de olika artgrupperna vid räkningen. Vid vår inventering följdes denna metodik till punkt och pricka men vi använde kajak istället för båt. Detta kan ha påverkat resultatet. Bl.a. sitter man lägre i förhållande till vattenytan varvid observationerna kan försvåras, det var inte något vi upplevde. Man kommer också in i de sund och prång som inte är tillgängliga per båt. Det är dock vår övertygelse att resultatet ej påverkats av detta.

Arter som ökat
Bland de sex arter som ökat saknades tre i Fladen 1975. Samtliga arter i denna grupp ökar kraftigt i hela skärgården och i de flesta fall även i Sverige. Utan att gå in för djupt i ämnet bör det nämnas att det värde dessa arter tillför inte kan uppväga de värden som håller på att förloras eller redan har förlorats (t ex bergand och tobisgrissla som uppvisar en nedåtgående trender i hela Västeuropa). Knölsvanen hade i Fladen ett av sina starkaste fästen i hela skärgården. Populationen har nästintill fördubblats sedan 1975 och därtill kommer ytterligare ett tjugotal ickehäckande fåglar. I stockholmstraktens och Upplands insjöar har arten minskat under 1980- och 90-talet men i skärgårdsområdena tycks den ha fortsatt att öka (Strid 1992 resp Tjernberg 1995). Om ökning i Fladen är representativ för hela Stockholms skärgårds tycks således minskningen i inlandet uppvägas av ökningen i skärgårdsområdena. Grågåsen har åter ökat i skärgården. 1975 fanns endast ett tiotal par i hela Stockholms skärgård. Fridlysningen av arten har haft önskad effekt och idag är arten vanlig åtminstone i ytterskärgården. Kanadagåsen har ökat explosionsartat. I skärgården är den relativt ny som häckfågel. Den saknades helt i Fladen 1975, idag finns tre par. Som tur är har denna till Sverige introducerade fågel inte konkurrerat ut någon inhemsk fågel, snarare tvärtom då många arter har gynnats av kanadagåsens framgång. Gravanden invandrade till skärgården under 1970-talet. Arten saknades 1975 i Fladen, idag finns 4 par. Knipan har ökat kraftigt sedan efterkrigstiden. Precis som storskraken är denna art svårtaxerad. Resultatet är nog ändock någorlunda rättvisande då stammen anses ha fördubblats sedan 1975. En viss ökning har även märkts i länets insjöar (Strid 1992). Havstruten har ökat från 3 till 7 par. I jägarkretsar förfasar man sig över trutarnas predation, frågan är dock om denna har någon större inverkan på fågelbestånden. Hur som helst kan man nog fastslå att de fyra nytillkomna paren knappast kan ha halverat häckfågelbeståndet i Fladen.

Arter med stabil utveckling
I denna grupp har de arter som utvecklats stabilt grupperats. Därtill har även silltruten infogats, en förändring från inget till ett par kan i detta sammanhang knappast karaktäriseras som en ökning. Småskrakens population tycks inte ha förändrats, 11 par häckade 1975 resp 12 par 1999. Småskraken har minskat under 1980-talet, t ex i Bulleröarkipalagen minskade stammen från 32 till 1 par under perioden 1975-95 (Tjernberg 1996). Silltruten har minskat kraftigt i hela Sverige. Det kan vara så att denna kolonihäckande art har drabbats extra hårt av minkens härjningar. Det var med glädje vi hittade ett par i en större måskoloni. Strandskatan, tofsvipan och gråtruten uppvisar en stabil stam, den förstnämnda har minskat något men inte så pass mycket att någon tydlig trend kan påvisas. Tofsvipepopulationen har halverats i Sverige under perioden 1975-1989 (Svensson 1989). Gråtruten skall ha ökat i skärgården vilket den ej gjort i Fladen. Det verkar dock vara så att arten föredrar den mer skyddade västra sidan av ön. Krickan och skedanden är så pass fåtaliga att någon utveckling ej går att precisera. Krickan häckade 1975 med ett par, idag saknas den. Skedanden häckar fortfarande med ett par.

Arter som minskat
Hotbilden skiljer sig mellan de olika arterna men tre skäl är återkommande för de flesta. 1, Minken: denna introducerade art har anpassat sig mycket väl till den nordiska naturen, tyvärr har naturen inte anpassat sig till minken som effektivt slår ut framförallt kolonihäckande arter. 2, Övergödningen; kväve- och fosfortillförseln i miljön har ökat kraftigt under industriåldern. Inledningsvis ledde detta till att växtligheten sköt fart i sjöar och vattendrag. På många håll har tycks denna tillväxt ha avstannat och stora syrefattiga områden har uppstått. I Fladen som på många ställen är mycket grund har med största säkerhet sådana områden alltid funnits men de tycks ha blivit större och mer omfattande. 3, Båttrafiken; semesterfirarna ökar i skärgården och endast de mest otillgängliga områdena lämnas oberörda.
Skäggdoppingen har minskat kraftigt i Fladen, precis som i Stockholms läns insjöar där den minskat med 40% under perioden 1975-94 (Strid 1996). Bidragande faktorer är minken, övergödningen som kan ha minskat fiskbeståndet och an-tagligen också upprepade störningar av båttrafik som leder till att de ruvande fåglarna kastar sig av redet och ofta river med sig ett eller annat ägg. Vid ett flertal tillfällen har båtar och kanoter kört förbi precis utanför den enda kolonin i området.
Gräsandspopulationen har halverats, ett möjligt skäl är övergödningen som lett till att undervattensvegetationen tillika artens föda minskat. Enligt länsstyrelsen (1994) ökar arten i skärgården vilket inte styrks av denna inventering. Åtminstone i Upplands inland verkar ha ha gått tillbaka under 1980-talet.
Viggen är en relativt ny häckfågel i Stockholms skärgård som tros ha utvandrat till skärgården under början av 1900-talet. Viggen har minskat med upp till 90% i länets insjöar (Strid 1996). Även här tros de tre nämnda huvudorsakerna vara skälet. Det är dock så att nykolonisatörer ofta ökar expanderar snabbt för att sedan minska kraftig och därefter stabiliseras. Minskningen i inlandet motsäger dock detta då viggen har funnits där sedan lång tid tillbaka. De kusthäckande viggarna tycks, precis som t ex roskarlen, söka skydd i trut- och tärnkolonierna. Då dessa minskar drabbas även viggen.
Berganden har helt lämnat området. Totalt inräknades 99 par under kustfågelinventeringen varav 6 i Fladen. Arten anses ha minskat allt sedan 1800-talet och är idag på god väg att helt ha försvunnit från Stockholms skärgård.
Svärtan har minskat i skärgården alltsedan 1940-talet, i vissa områden med upp till 95%. Inledningsvis utpekades den ökande båttrafiken som boven i dramat. Svärtan påbörjar häckningen långt efter det att de flesta andra kustarter kläckt och är därav extremt känslig för t ex midsommarfirare. Idag anses även minken vara en av huvudorsakerna.
Storskraken skall enligt inventeringen ha minskat. Det är dock så att storskrakens val av häckningsbiotop som kan ligga långt ifrån närmaste vatten gör att den valda inventeringsmetoden passar mycket dåligt. Arten har ökat kraftigt i skärgården sedan 1940-talet, om denna trend fortfarande håller i sig är okänt.
Sothönan har precis som skäggdoppingen minskat och antagligen på grund av samma orsaker. Artens utveckling i stockholmstrakten finns det inget skrivet om men i Uppland anses populationen ha halverats under perioden 1975-1989, därefter ha en svag uppgång skett (Tjernberg 1995).
Större strandpiparen anses ha minskat åtskilligt sedan 1950-talet. I Uppland uppskattades beståndet till 100 par i mitten av 1970-talet, 1994 hade siffran halverats (Tjernberg 1996). Här torde det minskade betestrycket vara det allena rådande skälet. Under hösten kommer en strandängen åter att öppnas upp vid Fladen, detta kommer dock att ske på artificiellt sätt.
Rödbenan hade i Fladen sin näst högsta täthet för Stockholms skärgård. Antalet par har minskat från 18 till 12. En vikande trend har noterats även i Uppland (Tjernberg 1996). Förhoppningsvis kan ovan nämnda strandäng tillföra ytterligare par.
Drillsnäppan har minskat med 40% i Fladen sedan 1975. Arten har minskat kraftigt under hela 1980-talet i Sveriges inland (Ahlén 1989) och som det verkar även i skärgården. Orsakerna är oklara.
Roskarlen hade ofattbara 17 par i Fladen jämfört med 6 idag. Arten häckar i trut- och tärnkolonier och får där ett relativt bra skydd mot de svenska predatorerna. Roskarlens minskning står i direkt förbindelse med måskoloniernas minskande.
Labben tycks ha minskat från tre par till ett. Vi vill på intet sätt baktala den tidigare inventeringen men vi anar att dubbelräkning skett, området är för litet för att hysa tre par. Då arten ökar på många platser i skärgården (bla Tjernberg 1996) och populationen runt Utö är relativt liten skall detta resultat inte tagas i närmare beaktande.
Skrattmåsen har helt försvunnit från Fladen. Fortfarande finns ett tretiotal måsar i omlopp men mestadels rör det sig om icke könsmogna fjolårsfåglar. Arten har minskat lavinartat i hela Sverige. Förloppet har gått mycket snabbt och ornitologer samt forskare har stått handfallna. En rad möjliga orsaker föreligger. Minken tros ha spelat en stor roll, vidare kan jordbrukets förändringar och den hänsynslösa jakten vara bidragande.
Fiskmåsen har minskat med ungefär 40%. Totalt finns två stora kolonier i området samt en glesare. Kanske är minken den enda orsaken men antagligen ligger större biologiska förändringar bakom, t.ex. övergödningen. Fiskmåsens och tärnornas minskning leder tyvärr till att andra arter som gärna samhäckar med dessa också minskar, t. ex. roskarl.
Fisk-/silvertärnan har minskat med 30 par. Om detta är en naturlig fluktuation eller faller inom felmarginalen för inventeringen är svårt att avgöra. Taxeringen kan även ha inne-burit att samma individ har räknats vid flera tillfällen. Vår personliga gissning är att så skett och att tärn-orna har minskat mer än vad resultatet visar. Några populationstrender inom Sverige är för oss inte kända. Under inventeringen särskiljdes ej de två arterna, uppskattningsvis är minst 95% av de räknade tärnorna silvertärna.
Tobisgrisslan har helt lämnat Fladen. Vid den förra inventeringen fanns inte mer än 3 par. Länsstyrelsen i Stockholms län samt Skärgårdsstiftelsen varnade för ett par år sedan för att tobisgrisslan minskade, detta var inget man då kunde belägga men samtliga inblandade inventerare och tillsyningsmän var samstämmiga. Under 1990-talet försvann nästan samtliga kolonier i de inre delarna av Stockholms skärgård försvunnit (Staav 1995). Återigen utpekas minken som huvudorsaken. Med ledning av detta är det ytterst otrevligt att Fladens fåglar försvunnit.

Här finns tabellen - art för art!

Sammanfattning, anklagan & upprop
En alarmerande tillbakagång har tagit plats sedan 1975. Vi som inventerade var förberedda inför detta men blev ändå chockerade, att bestånden minskat så kraftigt var vi inte beredda på. Totalt häckade 821 fågelpar exklusive ejder i Fladenområdet 1975. Nu är antalet par nere i 491. Artantalet har ej förändrats men sammansättningen skiljer sig. Krickan. berg-anden, skrattmåsen och tobisgrisslan har försvunnit. Grågåsen, kanadagåsen, gravanden och silltruten har tillkommit. En majoritet av häckfåglarna har minskat betydligt. Endast ett fåtal har ökat. Tänkbara skäl till nedgången är som tidigare nämnts minken, övergödningen och den ökande båttrafiken. Vidare har det nämnts att den alltmer ökande växtligheten på öarna i Fladen skall ha lett till att de lämpliga häckningsplatserna minskat. Nyligen har ett flertal öar i Vänern röjts och där har responsen varit omedelbar. Då Vänern regleras har de för växtligheten hämmande variationerna av vattennivån upphört. I Fladen varierar fortfarande vattenståndet men vi anar att det tidigare (fram till 1940-talet) fanns betesdjur på öarna i Fladen men saknar ännu belägg för detta.

Under 1970-talet var besökstrycket antagligen betydligt lägre än det är idag. Samtliga mås- och tärnkolonier är helt oskyddade. Att de inte skyddats genom landstigningsförbud redan under 1980-talet är oförsvarbart. Dessa orsaker går att motverka men vi utöskådare är för få och saknar medel för att på egen hand genomföra detta. Det samma gäller StOF som redan är hårt engagerad i flera andra områden. Att Haninge kommun, länsstyrelsen och de andra ansvariga instanserna helt låtit bli att följa upp utvecklingen i vad som faktiskt var ett av skärgårdens viktigaste häckningsområden är helt obegripbart. Om utvecklingen i Fladen är representativ för hela skärgården kan vi på sikt se fram emot en död och tyst sommar. Hur länge skall minskningarna få fortgå in politikerna agerar? Ska området helt få förfalla? Är det så vi vill lämna över naturen till kommande generationer? Nu får kommunbiologerna rycka in och bistå oss och om kommunpolitikerna har någon råg i ryggen gör de samma sak. Till dig som, precis som vi, är hobbyskådare finns bara en uppmaning; engagera dig nu innan det är försent. Anmäl dig till häckfågeltaxeringen och inventera dessutom någon art per år runt din hemmalokal. Visst, det är kul att dra på arter men glöm inte bort att den natur vi alla är så beroende av behöver ditt engagemang. Göm dig inte bakom bortförklaringar som: jag är ju i alla fall medlem i WWF, det tar för mycket tid eller jag är ju aktiv och rapporterar mina obsar till lokalföreningen. Tre till fyra dagar per år är en nödvändig insats.

Ett tack riktas till StOF och Skärgårdsgummans kajakuthyrning utan vars medverkan och stöd inventeringen ej gått att genomföra. Vidare riktas även ett tack till Sebbe Nilsson och Micke Wilson som deltagit i inventeringen. Slutligen bör Åke Andersson och Roland Staav berömmas för deras initiativ och arbete med kustfågelinventeringen som gav oss ovärderliga kunskaper om skärgårdens fåglar, synd att deras arbete inte förvaltats bättre av myndig-heterna. Denna rapport har bl.a. skickats till Haninge kommun och Länsstyrelsen i Stockholms län tillsammans med ett åtgärdsförslag. Nu väntar vi på respons.

Niclas Eklund Ordf. Sällskapet Utö Ornitologer

Åtgärdsförslag för Utöfladen.
1.Östersundsvikens trut-, mås- och tärnkoloni (Tärna 35 par, fiskmås 15 par, vigg 10 par, rödbena 1 par). Denna lilla kobbe utgör en av totalt tre kolonier i området. Dess läge gör den extra känslig för störning, då de flesta kajakpaddlare följer landkanten. Viken i vilken skäret ligger omges av stugor och bryggor. Är det möjligt att belägga ön med landstigningförbud och skyddzon utan att inkräkta på tomtägarnas intresse? Vi utöskådare kan vidtala de berörda om så behövs.

2. Skallens trut-, mås- & tärn-koloni (Tärna 35 par, fiskmås 15 par, gråtrut 7 par, havstrut 2 par, vigg 7 par, roskarl 2 par, silltrut 1 par, strandskata 2 par). Den största kolonin i området. Förvisso är det ankringsförbud runt ön men frågan är om detta skydd räcker? Ön borde beläggas med landstigningsförbud. På denna ö ligger ett stort hus som eventuellt har med strömkabeln att göra.

3. Den inre "barnkammaren" (Knölsvan 6 par, kanadagås 2 par, gräsand 5 par, skedand 1 par, Vigg 11 par, svärta 3 par, grågås 2 par, strandskata 4 par, st strandpip 1 par, fiskmås 15 par, havstrut 1 par, tärna 31 par). Dessa öar utgör den art- och individrikaste delen av Fladen. Här finns inget tydligt boskär utan måsar, tärnor och änder häckar över hela området. Hela detta område borde skyddas: Lilla Rönnkubben - Kvarnkobben - Brunskär - Kavashäll - Stora Rönnkobben.

4. Södervikens skäggdoppingkoloni (Skäggdopping 20 par) Denna koloni omges på bägge sidor av bryggor, det är ändock fullt möjligt av skydda och informera om kolonin. Upprepade störningar (dokumenterat) kan vara ett av huvudskälen till kolonins kraftiga nedgång.

5. De inre delarna av söderviken. Här rinner allt dagvatten ut, uppsamlingen sker hela vägen från Korsby täppa. Det är fullt möjligt att med relativt små medel anlägga en sk kvävefälla här. Diket är grunt och med hjälp av boskap återfå en sank strandäng. Medel för en halv dags grävning med skopa (finns redan i området) och stängsel (8-10 kr/m) behövs. Markägares tillstånd har inhämtats.

6. Vassarna längs Västra Fladen. Se Projekt Strandäng

7. De skogsbevuxna småöarna i område 3. De skogsbevuxna småörna i område 3 Det har föreslagits att den alltmer ökande växtligheten på öarna skulle ha en negativ inverkan på häckfågelbestånden. Även här skulle man med små medel kunna röja någon av öarna som försök. Kanske kan ön svedjas? För detta behöver vi hjälp med tillstånd, verktyg och eventuellt transport ut till öarna.

Som synes är det inga dyra och stora projekt som föreslås. Det mesta kan vi i Sällskapet Utö Ornitologer utföra men vi behöver hjälp bla med att täcka de kostnader som uppstår. Åtgärder krävs dock omedelbart för att åtminstone bromsa den negativa trenden. Att vända utvecklingen kommer att ta tid men är, åtminstone ut vår synvinkel, en nödvändighet.

Att skydda de omnämnda öarna är av stor vikt, tyvärr har vi inte haft möjlighet att kartlägga båttrafiken i Fladen. Vi har dock kunnat konstatera att det vid våra två avslutande inventeringsrundor (juni) har funnits ett flertal uppankrade båtar inne i Fladen.

Minken skulle kunna minskas med hjälp av fällor men dessa kräver väl daglig tillsyn. Det skulle vi inte klara av. Kanske kan skärgårdsstiftelsen engageras.

Denna text bör citeras: N. Eklund. 2000. Återinventering av Utöfladen -- ett skrämmande resultat. Fåglar i Stockholmstrakten.