Isabellastenskvätta på Stentäppmalmen

Något (!) försenad anländer jag till Spränga torsdagen den 13/5 med sista båten för dygnet. Då cykeln står parkerad i Gruvbyn finns inget annat val än att promenera ut till Hamnudden och Grand Stångkobben, en bunker som duger för övernattning. Ostvindarna friskar i och det finns inte mycket fågel att titta på, de flesta tycks sitta och trycka. Väl ute på Stentäppmalmen, som är den del av skjutfältet som de flesta besökt och refererar till som just skjutfältet trots att skjutfälten täcker halva Utö, upptäcker jag att en del skvättor och lärkor sökt lä i dikena kring vägen. Buskskvättehanarna lyser som rubiner i kvällssolen. Väl nere vid Västra Fladen lyfter en skvätta framför mig vägen, den ser ljus ut…

Isabella… skärp dig!
Ljuset är fortfarande någorlunda när jag åter får syn på skvättan. Fågeln är ljus, rent av mycket ljus. Relativt omgående är artbestämningen klar. Den mörka lillvingen kontrasterar tydligt mot den i övrigt ljusa vingen, ryggen är sandfärgad och örontäckarna är sandfärgade – Isabellastenskvätta… skärp dig grabben!!

Något förvirrad ringer jag upp resten av utögänget som råkar befinna sig på Gotska Sandön. Krigföringen och psykningarna har varit hårda de senaste dagarna. På grund av en dålig ekonomi de senaste åren hade jag tvingats bita i det sura äpplet och hoppat av resan till vad jag anser är en av Sveriges bästa raritetslokaler. Min åsikt till trots hade jag de senaste dagarna envist hävdat att just Utö var, inte bara Sveriges, utan världens bästa lokal och bemötts med gapflabb.

-: Tjena, hur har ni dé?
-: Jo´rå fetto, snart smälleré
-: Jag står och tittar på en fet-ljus skvätta, alulan är svart och ryggen sandfärgad… fett!
-: Hahahahahahahaha mer majonäs
-: Sluta!
-: Du é ju dum, ellerrrrrrrrrrrrrr
-: Skärp dig. Jag é allvarlig

Till historien hör att jag tidigare på precis samma plats stötte en vadare hösten –98 och med ledning av dess läte direkt ringt och förkunnat att fjällpiparen var klar på utölistan. Under samtalets gång insåg jag att min obs knappt var godkännd då jag bara hört fågeln en gång. När samtalet avslutats hittade jag dock fågeln och artbestämningen stämmde. Nästa morgonen kom resten av gänget ut men piparen har försvunnit. Som alltid när man sett något som man förblir ensam om kommer olustkänslan, tror dom att jag stringat? Efter fyra timmars letande dök den äntligen upp!

När samtalet med pojkarna på Sandön var avslutat hade mörkret lagt sig. Skvättan sitter kvar, men den känns varken långbent eller grovnäbbad. Jag måste sova lite och fortsätter ut till Stångkobben med tankarna malande i huvudet. Att lämna en fågel obestämd är bland det värsta som finns, att bestämma en fågel i efterhand betraktar jag som ännu värre. Alldeles för ofta tycks många fåglar bestämmas först när de är borta och ingen kan bevisa motsatsen…

Väl utkommen till Grand Stångkan passar jag på att ringa den enda utöskådaren som fortfarande är hemma. Hans sambo säger att han ska komma hem runt kl 23 och jag ber henne då att se till att han ringer direkt. Klockan 24 stänger jag av mobilen med ett leende; han för skylla sig själv och kommer att få en chock imorgon!

Fredag
Nästa morgon sitter jag kvar ett par timmar ute på Stångkobben, under gårdagen sträckte det sex bredstjärtade labbar vid Landsort och kanske kan det komma några även idag. Efter en halvtimme kommer den första som förblir stationär längs kusten söder om mig. Återigen ringer jag Gotska Sandön… Dom är fortfarande sturska men något mer lågmälda. Efter två timmar med ytterligare en brelle och ungefär tvåhundra myrspovar har jag inte längre ro att sitta kvar, stenskvättan kanske var kvar. Klockan är runt sju då jag ringer och väcker den person som inte orkade ringa mig igår kväll.

-: Gomorron, varför ringde du inte?
-: Det var väl inget viktigt!?
-: Tja, isabella klar på utölistan!
-: VAAAA?

Tur att han har ett starkt hjärta! Jag hittar skvättan omgående och bestämmer mig för att stötta den i hopp om att få se stjärtteckningen. Det blåser fortfarande hårt och skvättan springer mestadels undan och när den väl lyfter far den iväg med sådan fart och oftast i sidled att det inte går att se någon teckning alls. Nu upptäcker jag att ögonbrynsstrecket inte alls syns då skvättan är längre bort än 15 meter. Dessutom döljer den lillvingen i kroppsdunet. Fortfarande känns den inte särskilt stor eller långbent.

Sebbe Nilsson kommer ut med första morgonbåten och halvspringer ut till Stentäppmalmen. Skvättan är borta!! Vi letar i över en timme innan den plötsligt far upp framför mig, Sebbe skriker: Ja, j##lar. När fågeln kommer farande är den som en ljus blixt. Den är inte längre lika samarbetsvillig som tidigare men vi ser den dock under cirka två timmar. Sebbe, som sett isabellastenskvätta tidigare, tycker precis som jag att fågeln inte är särskilt långbent, våra meningar går isär då jag hävdar att den har kraftig näbb. Vi lyckas se stjärtteckningen vid ett tillfälle och det ser bra ut men vi är fortfarande lite osäkra, såg vi rätt? Vi blir nästan osams då jag äntligen börjat inse att det faktiskt är en isabella men Sebbe hävdar motsatsen.

Skvättan försvinner och plötsligt har vi bytt roller, jag har bestämt mig för att aldrig mer titta åt en endaste skvätta och Sebbe är nykryssad och glad! Vi bestämmer oss för att sprida informationen om fågeln och berättar att alla dräktkaraktärer stämmer men att fågelns jizz (kroppshållning & uppträdande) inte stämmer. Gotska Sandögänget ringer, förtvivlade, och undrar. Jag lugnar dom och säger att det säkert inte är en isabella men att jag inte förstår varför och tänker blunda inför alla skvättor hädan efter!

Nästa morgon anländer Björn Andersson och Lars Davner med taxibåt. Vinden har helt avtagit under natten och skvättan, som fortfarande är kvar, har plötsligt upprätt hållning. Stjärtteckningen stämmer och de lyckas även se vingundersidornas färg och saken är klar! När de sedan kan jämföra isabellan med en vanlig stenskvätta så är den förstnämnda tydligt kraftigare, mer långbent och har grövre näbb.

Prolog
Skvättan stannade kvar till söndagen (16/5) och sågs av cirka 350 personer som tyvärr inte tog sig tid att undersöka ön närmare då arter som småtrapp och gråhalsad trast lockade mer.

Gänget på Sandön såg Utö från båten samtidigt som isabellastenskvättan larmades ut för sista gången. Nästaföljande morgon noterade de att tofsviporna, som i vanliga fall varnar bara man visar sig på vägen, var helt tysta. I efterhand rapporterades att någon stött en dubbelbeckasin i våtmarken nere på östra delen av Stentäppmalmen, dvs precis där tofsviporna häckar. I samband med nästa vårraritet på Utö kommer undertecknad att tänka sig för mer än en gång innan det larmas ut.

Denna individ var ovanligt ljus, eller snarare otecknad. Med ledning av den grå och suddiga tygeln samt den svartgrå stjärtteckningen tros detta ha varit en hona. Min persolnliga gissning är att det rörde sig om en honfärgad 2k-fågel, därav den ljusa (dvs slitna) dräkten. Jag har trots eftersök inte kunnat hitta någon avbildning eller något fotografi på en så pass otecknad fågel som utöindividen.

Den skådare som yttrade orden; "jag ser fågeln men det är inte en isabella" torde ha lärt sig en läxa. Andra tyckte det var helt obegripligt att vi inte säkert bestämt fågeln till 100%. Vidare säger ryktet att många stått och titta på vanliga stenskvättor i värmedallret och dunkat varandra i ryggen…

För övrigt bör sägas att jag fortfarande kikar på skvättor, det finns ju ett helt gäng som kan dyka upp!

N. Eklund