Delar av principprogrammet för vänsterpartiets kvinnopolitik antaget av styrelsen den 7 december 1997.

Kvinnor diskrimineras på grund av sitt kön i hela världen. Det är ett faktum och strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Kvinnors ställning och roll i historien visar att kvinnor har särskilda erfarenheter, som måste lyftas fram. Den nya kvinnorörelsen som träder fram under slutet av sextiotalet har påverkat oss starkt. Den var en skola för kvinnorna i partiet. Den gav oss nya kvinnliga medlemmar. Den medförde en ny politik. En kvinnopolitik. Men frågorna var inte nya: internationell solidaritet, freds- och säkerhetsfrågor, generell välfärd, rätt till arbete och lika lön, social rättvisa, barnomsorg, sextimmarsdag, rätten till fri abort.
Det kvinnopolitiska program som vänsterpartiet antog 1985 blev en första antydan till att formulera en feministisk kvinnopolitik. Det program som antogs 1991 hade en klart uttalad feministisk ideologi. Vid kongressen 1996 skrevs det in i partiprogrammet att vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Den politiska situationen för kvinnorna i världen idag ger oss anledning att i detta program ytterligare fördjupa och förtydliga vårt feministiska perspektiv. Bara den socialism som leder till frigörelse från varje form av förtryck av både kvinnor och män är en verklig socialism.

EN SOCIALISTISK SOCIALPOLITIK FÖR SUNDBYBERG 
Några av Vänsterpartiets mest grundläggande värderingar handlar om allas lika rätt till ett gott liv. Det handlar om respekt för individens behov oavsett bakgrund, ekonomisk status och position i samhället i övrigt. I detta inryms omsorg om gamla, rätten till ett bra boende, rätten till ett meningsfullt arbete men också frågor som konsumentinformation och rätten till inflytande och ansvar. 
OMSORG OM GAMLA, SJUKA OCH FUNKTIONSHINDRADE
Det är dagens pensionärer som byggt upp det svenska välfärdssamhället, och en av grunderna för ett solidariskt samhälle är att vi tar hand om de gamla på ett värdigt sätt. Omvårdnaden av gamla, sjuka och funktionshindrade ska ske i kommunal regi och inte styras av ekonomiska vinstintressen. 
Sundbyberg har en växande andel äldre i befolkningen. Fram till år 2000 ökar särskilt andelen 80-åringar och äldre. En väl fungerande hemserviceverksamhet är en förutsättning för den som vill och kan fortsätta bo hemma. Hemserviceverksamheten ska ges sådana resurser att personal och tid finns för att utföra de insatser som de gamla behöver. Det är behoven och kvalitén som ska styra. Anhörigvårdare måste få rätt till avlösning i hemmet, och möjligheterna till s.k. växelvård ska finnas i tillräcklig omfattning. 
Personalen
Att arbeta inom vård och omsorg är att hela tiden arbeta med sig själv som instrument såväl psykiskt som fysiskt, och leder lätt till utbrändhet och arbetsskador. Med nedskärningar på personalsidan uppstår en orimlig situation där personalen inte hinner utföra sina arbetsuppgifter så att de uppfyller kvalitetskraven. Kortare arbetstid skulle leda till flera jobb och färre yrkesskador. Därför bör vårdpersonal få möjlighet att arbeta sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Pensionärer med utländsk bakgrund 
Antalet pensionärer med utländsk bakgrund kommer att öka. Detta leder till ett större behov av personal som talar flera språk och som är väl insatta i de kulturer som de gamla är vana vid. Positiv särbehandling av sökande med utländsk bakgrund kan användas vid tillsättandet av tjänster. 
De människor som önskar bo tillsammans med andra gamla från samma land eller kultur bör få platser på samma avdelning. Detta kan ske i samverkan med grannkommunerna. 

Vänsterpartiet vill 
* att äldreomsorgen ska drivas kommunalt, och att anhörig- & brukarråd kommer till stånd på prov vid några av äldrevårdsinrättningarna 
* att resurserna ökas till en väl utbyggd hemtjänstsektor, med tillgång till medicinskt skolad personal och samverkan med primärvården 
* att de personer som är i behov av heldygnsomsorg också får sitt behov av medicinska insatser och medicinskt kunnig personal tillgodosett 
* att personaltäthet och hög kompetens prioriteras, särskilt inom demensomvårdnaden och demenssjukvården 
* att anhörigvårdare ska ha rätt till ekonomisk ersättning, möjlighet till avlastning och s.k. växelvård 
* att kommunen inför 6-timmars arbetsdag, med bibehållen lön, för all vårdpersonal 

Vänsterpartiet och kyrkan
Vänsterpartiets kyrkopolitiska program består av tolv punkter som du kan ta del av här nedan. 
1.  Svenska kyrkan skall vara en öppen kyrka. Det ska råda offentlig insyn i kyrkans arbete och verksamhet.
2.  Arbetet i kyrkan skall styras demokratiskt. Vi vill stärka lekmannainflytandet.
3.  Kyrkan skall aktivt ta ställning i samhällsdebatten, t.ex. för allas värde, mot klasskillnader och orättfärdighet.
4.  Kyrkan skall visa vad det kristna kärleks-, rättvise- och solidaritetsbudskapet innebär i praktiken. Kyrkans diakonala/sociala och internationella verksamhet är av största betydelse.
5.  Kyrkan skall av respekt för skapelsen engagera sig i miljöarbetet utifrån kraven om en hållbar utveckling och ej förödelse av naturresurserna.
6.  Kyrkan skall bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete utifrån ett feministisk perspektiv.
7.  Kulturell mångfald inom kyrkan skall vara en självklarhet. Inom kyrkan skall ingen diskrimineras på grund av etnicitet, kön, språk eller sexuell läggning.
8.  Ett utökat samarbete, ekumenik och dialog mellan olika trossamfund på samma ort, nation och i världen är viktigt.
9.  Kyrkan skall slå vakt om kulturarvet, bl.a. har staten, kommuner och kyrka stort ansvar för kyrkobyggnadernas bestånd.
10.  Församlingar inom svenska kyrkan skall verka för ökat internationellt bistånd och internationellt utbyte.
11.  Kyrkan skall aktivt bidra till att öka kontaktverksamheten mellan svenskar och invandrare, inte minst nyanlända flyktingar.
12.  Kyrkan skall arbeta med etiska, sociala och miljömässiga hänsyn i sin placering av kyrkans eget kapital och med kyrkans fonder.

Kön och klass
Vänsterpartiet är ett feminstiskt och socialistiskt parti. Vi utgår från två politiska dimensioner, kön och klass. Vi bekämpar kapitalismen, den ekonomiska världsordning som ger upphov till klassförtryck, globala orättvisor och krig. Vi bekämpar samtidigt patriarkatet, den kvinnoförtryckande könsmaktordning som berövar kvinnor deras mänskliga rättigheter.
Vänsterpartiet arbetar för ett samhälle där var och en ska kunna besluta över sitt eget liv. Vårt mål är människans frigörelse från varje form av förtryck. För att detta mål ska kunna uppnås räcker det inte med att avskaffa kapitalismen och klassamhället. Också patriarkatet måste avskaffas.
Att vara feminist är att erkänna att det finns ett patriarkat. Patriarkatet är ingen biprodukt av kapitalismen utan en självständigt verkande maktfaktor som återfinns i alla slags samhällen. Det utgörs av ett hierarkiskt system av sociala strukturerer som bygger på mäns överordning och kvinnors underordning. Männen har visserligen olika positioner i den patriarkala hierarkin på grund av klasstillhörighet, ålder, nationalitet, etniskt ursprung, men systemet skapar ett ömsesidigt beroende och en lojalitet mellan män, som befäster deras samhörighet som kön. På bekostnad av kvinnorna ger det patriarkala systemet männen fördelar som de inte frivilligt avstår ifrån. Så upprätthålls den patriarkala strukturen. Patriarkatet ger gruppen män i samhället makt över gruppen kvinnor.
Kapitalism och patriarkat samverkar. Kvinnorna är underordnade männen också inom den egna samhällsklassen. Patriarkatet hindrar arbetarklassens män och kvinnor att enas och tillsammans sätta sig upp mot kapitalet. Det sker när mänskliga behov och rättigheter definieras utifrån mäns villkor och intressen. När kvinnor driver sina krav och intressefrågor uppfattas det som "särintressen" och ett hot mot mäns makt. De flesta förvärvsarbetande kvinnor tillhör arbetarklassen. Under kapitalismen är kvinnoförtrycket därför en bärande del av systemet.
Patriarkatet har sin egen materiella bas i reproduktionen. Patriarkatet utövar sin makt genom kontroll av kvinnors sexualitet och barnafödande. Det kontrollerar därigenom även kvinnors arbete i familj och samhälle. Detta får livsavgörande konsekvenser för kvinnorna. Dels hindras de från att få del av viktiga produktionsresurser med vad det innebär av möjligheter till egen försörjning och självständigt liv, dels berövas de rätten till sin kropp.
På samma sätt som klassamhället måste reproduceras för att kapitalet ska kunna behålla sin makt, måste patriarkatet reproduceras för att manssamhället ska bevaras. Det innebär att kvinnors hela tillvaro, sexuellt, socialt, ekonomiskt och politiskt, kontrolleras och styrs av de villkor som patriarkatet sätter upp för hur samhället ska organiseras. Den lägre status och den avsaknad av makt som kvinnor därmed får som grupp i samhället kan kapitalet utnyttja för sina vinstintressen.
Kvinnoförtrycket förekommer både öppet och dolt. Det utövas medvetet och omedvetet, i strid med lagstiftning, men också fullt lagligt, direkt eller indirekt, under skydd av yttrande- och tryckfrihet och i överenskommelserna mellan arbetsmarknadens parter. Det patriarkala maktmönstret genomsyrar förhållandet mellan könen på alla områden, i familjen såväl som i statsapparaten, i myndighetsutövning och i de politiska församlingarna. Men också näringslivet, förenings- och kulturlivet, medierna, utbildningsväsendet och arbetsmarknaden präglas av en patriarkal struktur.
Det är den politiska verkligheten som sätter feminismen på dagordningen. Utvecklingen i världen och det sätt på vilket den påverkar kvinnors liv och villkor kräver en feministisk analys som blottlägger de patriarkala förtryckarstrukturerna.
Den kvinnofientliga politik, den kvinnodiskriminering och det våld mot kvinnor som tycks dominera i alla samhällen, även det svenska, visar att det behövs en särskild kvinnokamp. Feminismen ger kvinnor argumenten och redskapen att handla kollektivt, utifrån sina gemensamma erfarenheter, det vill säga kvinnopolitiskt.Vänsterpartiet ser feminismen som en politik för att bekämpa det särskilda kvinnoförtrycket.

Kön och genus
Könets och könstillhörighetens betydelse är socialt konstruerad, och därmed är kön politiskt. Det är en grundläggande feministisk tanke. Den stund vi föds är vi biologiska varelser av maskulint eller feminint kön. Men redan i samma stund börjar vi formas till sociala varelser. Vi får ett socialt kön, genus. Det sker utifrån de kriterier som samhället sätter upp för vad som bestämmer manligt respektive kvinnligt. Inom feministisk forskning är genussystemet ett sätt att beskriva hur och på vilka grunder olika samhällen formar sin könsuppfattning. Genussystemet går ett steg längre än patriarkatsteorin genom att det sätter in frågorna om kvinnors underordning i sitt historiska sammanhang.
Kvinnoförtrycket har funnits genom årtusenden av mänsklig historia. I varje klassamhälle har det omformats efter just det samhällets behov. Reproduktionen är patriarkatets materiella bas. Familjestrukturen, den könsuppdelade arbetsmarknaden, manlig majoritet i styrande organ, prostitution, våldtäkt, misshandel, upprätthåller mannens dominans över kvinnan.
Genussystemet bygger på två principer: könens isärhållande och mannen som norm. Den första principen är att kvinnligt och manligt inte ska blandas med vartannat - en viktig strategi för att bevara systemet. Kvinnor och män betraktas som av naturen olika. Alltså ska de behandlas olika. Den andra principen är att mannen är den "normala" och kvinnan den "avvikande". Kvinnor och män gör olika saker, och det männen gör betraktas som mera värt. Kvinnors intressen betraktas som särintressen. Utifrån dessa principer upprättar samhället ett genuskontrakt som reglerar förhållandet mellan könen socialt, ekonomiskt och politiskt. Varje historisk epok har sitt särskilda genuskontrakt, sin egen osynliga uppgörelse.
Genuskontraktet omfattar sysslor, intresse- och kompetensområden, tankar, egenskaper, utseende, sexuellt beteende och lämpliga platser att finnas på. Begreppet synliggör kön som de roller och uppgifter som vi har tilldelats enligt kontraktet, och som ständigt reproduceras genom förväntningar och föreställningar som rör kön både hos samhället och individen. På så sätt fostras vi in i könsmaktordningen och tar den för given. Män återskapar genom patriarkatet sin överordning. Kvinnorna å sin sida bidrar själva till att återskapa sin underordning genom att på olika sätt, omedvetet eller medvetet, bekräfta männens överordning. Genuskontraktet kan omförhandlas, vilket har gjorts många gånger genom historien, och det kan också slutligen sägas upp.
I dagens Sverige kan sysslor, egenskaper, platser, vara gemensamma för båda könen. Jämställdhet är ett begrepp som har etablerats i statsapparaten och i viss utsträckning blivit ett prestigefyllt mål i arbetslivet. Men det har inte rubbat grundvalarna för könsmaktordningen. Fortfarande dominerar föreställningar om könens olika väsen, som hela tiden ger näring åt isärhållningen. Mannens normgivande betydelse är fortfarande stark.

Kvinnor och makt
I vårt samhälle innehar männen den avgörande makten på alla nivåer. Enskilda kvinnor kan förstås ha både makt och inflytande, men kvinnor som grupp saknar makt och auktoritet. Detta mönster måste brytas om Sverige ska vara en demokrati värd namnet.
De formella hindren för kvinnor att dela makten med män är idag borta. Kvinnors underordning är i den meningen inte legitim. Men icke desto mindre är den en realitet. Och det är kring denna realitet, bakom en fasad av skenbart likaberättigande som dagens kvinnokamp står.
Det finns en fara i att begreppet jämställdhet definieras könsneutralt. Med jämställdhet menar man att kvinnor och män ska ha samma rätt till arbete och ekonomiskt oberoende, samma möjligheter att kombinera arbete och familj, rätt till sin beskärda del av den politiska makten osv. Detta är oantastligt. Men om man inte tydliggör de strukturella maktförhållandena mellan könen, med mannen som norm och kvinnan som undantag, riskerar jämställdhetspolitiken att bli en kuliss.
I ett internationellt perspektiv har kvinnor i Sverige nått en bit på väg när det gäller att bryta de ojämlika maktrelationerna mellan könen. Men det är inte jämställdhetslagstiftningen som är förklaringen till den relativa framgången. Den svenska efterkrigspolitiken, det vill säga en politik för full sysselsättning, en väl utbyggd offentlig sektor och ett generellt välfärdssystem, har varit unik och av avgörande betydelse för kvinnorna. Kapitalets ökade makt och den politik som förs idag hotar att rasera grunden för den svenska jämställdheten.
Jämställdhetspolitik tenderar att bli liktydigt med ökad kvinnorepresentation i politiska organ, fler kvinnor inäringslivet, fler kvinnor som landshövdingar osv. Denna fokusering på kvinnorepresentation riskerar att skymma det faktum att de nedskärningar och förändringar som görs i välfärdssystemen, stadigt försämrar villkoren för verklig jämlikhet mellan kvinnor och män.
Att kvinnor ska ha sin del av den formella makten är självklart. Därför står kampen för ökad kvinnorepresentation i allra högsta grad på dagordningen. Kvinnorepresentation har sällan kunnat uppnås på frivillig väg. Könskvotering är ett demokrati- och rättvisekrav.
Delad makt är inte enbart en fråga om representation. Det är en medborgerlig rättighet för båda könen att kunna delta i politiken på lika villkor. Det är det som är själva grunden för demokratin. Den förskjutning av makten som kan iakttas när kvinnor intar en manlig domän, och det faktum att kvinnor som grupp idag saknar avgörande inflytande över den ekonomiska politiken både på riks-, regional- och lokal nivå visar att det är dags att fördjupa analysen.
Det är också viktigt att utveckla lagstiftningen. Den lagstiftning som gäller idag, till exempel på lönediskrimineringens område, visar sig otillräcklig när den prövas. Lagstiftningen måste därför skärpas på flera områden. Men lagstiftning har en begränsad effekt när det gäller att bryta ner de manliga maktstrukturerna i samhället. Trots att kvinnorna har en ökad andel av politiska uppdrag, har männen i stort sett behållit den reella makten. Patriarkatet lever vidare genom delvis dolda mekanismer. Att synliggöra dessa mekanismer och visa vem som tjänar på att patriarkatet bevaras är därför ett viktigt led i kampen mot kvinnoförtrycket.
Det är till sist de rådande produktionsförhållandena och produktivkrafternas utveckling som tillsammans med den ekonomiska politiken och valet av välfärdssystem kommer att ha den avgörande betydelsen för maktrelationerna mellan könen. Mycket av det som har varit unikt för den svenska välfärden överges för modeller som leder till ökade klyftor mellan fattiga och rika. Då ökar också klyftorna mellan kvinnor och män och mellan olika grupper av kvinnor. Risken är då att jämställdhetsarbete i första hand kommer att handla om att ge medel- och överklasskvinnor maktpositioner. Stora grupper av kvinnor kommer att få det svårare att få ett förvärvsarbete och måste åter bli försörjda och beroende av en man. Om de har arbete, blir det svårare för dem att förena förvärvsarbetet med omsorgsansvaret.
Stoppas inte denna utveckling kan dessa kvinnors valmöjligheter inskränkas till att antingen utföra samhällets och familjens omsorgsarbete oavlönat i hemmet eller bli avdragsgill piga hos välutbildade, högavlönade kvinnor, som i olika maktpositioner förväntas tillvarata dessa underklasskvinnors intressen. Avståndet mellan de kvinnor som har formell makt och de som inte har det kommer att öka ytterligare. Det kan tyckas att det är den högutbildade och högavlönade kvinnan som gynnas. Men i det långa loppet är det manssamhället som förstärks av denna utveckling. 

Kvinnor och välfärd
Kvinnor har ett särskilt förhållande till välfärdsstaten och den offentliga sektorn. Kvinnor behöver en väl utbyggd och fungerande social service för att överhuvudtaget kunna förvärvsarbeta, och därmed vara ekonomiskt oberoende. Den offentliga sektorn är kvinnornas största arbetsmarknad. Den svarar också för mycket av det osynliga arbete som tidigare utfördes av kvinnor oavlönat i hemmet. Fortfarande utförs en stor del av detta oavlönade arbete av kvinnorna.
Det välfärdssystem som byggdes upp i Sverige och de övriga nordiska länderna har i många avseenden skiljt sig från andra välfärdssystem. Några saker är särskilt värda att framhålla. Gifta kvinnor räknas som egna individer i lagstiftningen, inte i relation till make eller familj. Ett exempel på detta är särbeskattningen som infördes i början av 70-talet och innebär att gifta kvinnor inkomstbeskattas som självständiga individer med eget försörjningsansvar.
Kvinnor i Sverige förvärvsarbetar i lika stor utsträckning som män. Att kunna förvärvsarbeta när man har små barn är mindre vanligt i andra länder, liksom att lågutbildade kvinnor förvärvsarbetar. Kvinnor i vårt land arbetar deltid i lika hög utsträckning som kvinnor i andra länder, men deltidsarbetet har hittills inneburit i stort sett samma sociala trygghet som vid heltidsarbete. Starka fackföreningar har bidragit till att reglera och likställa villkoren för hel- och deltidsanställda.
Två förklaringar finns till att kvinnor i Sverige har uppnått en i internationellt perspektiv relativt stark ställning. Den ena är den politik för full sysselsättning som förts i Sverige under efterkrigstiden, viktig för rättvisa i stort, men framför allt för kvinnor. Även om denna politik inte var avsedd att gynna kvinnor kom det att bli effekten. Den andra viktiga grunden för kvinnors frigörelse var en väl fungerande utbyggd offentlig sektor och ett generellt välfärdssystem.
Det svenska välfärdssystemet byggde på individens rättigheter och skyldigheter. Liksom rösträtt och likhet inför lagen skulle goda levnadsförhållanden vara en rättighet för alla. Välfärden finansierades via skattsedeln och skulle verka omfördelande och utjämna levnadsförhållandena mellan olika grupper i samhället. Den kom därmed också att verka omfördelande mellan kvinnor och män.
Vården, omsorgen, utbildningen och andra samhälleliga rättigheter har varit offentligt finansierade och utgått från människors behov, inte från tjockleken på deras plånböcker. Hela formandet av välfärdsstaten byggde på denna värdering.
Olika samhällsinstitutioner skapades och spelade en stor roll i välfärdsbygget. I takt med kvinnors utträde på arbetsmarknaden byggdes barn- och äldreomsorg ut. Det ökade valfriheten för alla.
I många industriländer bygger välfärden på försäkringsprincipen, som innebär att biljetten till välfärden går via anställning. Det kan också kallas intjänandeprincipen. Det vill säga, försäkringsförmåner är beroende av hur mycket man har arbetat och betalat in till systemet. Om man saknar anställning eller om anställningen inte ger heltäckande försäkringsskydd måste man ha privata försäkringar. Annars faller man igenom detta grovmaskiga skyddsnät. Då får familjen träda in. Social- och familjepolitisk lagstiftning tar därför sin utgångspunkt i principen att individers behov ska tillgodoses i familjen. Saknar man familj, eller om familjen inte klarar av att tillgodose behoven, träder frivilliga välgörenhetsorganisationer in, till exempel kyrkans. Först i sista hand träder staten in med stöd, och då med ersättningar på mycket låga nivåer. Detta välfärdssystem bygger på att kvinnor utför samhällets omsorgsarbete obetalt i hemmet och att de har en mycket lös anknytning till arbetsmarknaden.
I Sverige leder den nedskärningspolitik som bland annat framtvingas av EU:s så kallade konvergenskrav till att vår välfärdsmodell hotar att raseras och mer likna de modeller som finns i de övriga EU-länderna. I denna utveckling är det särskilt kvinnorna som kommer i kläm. Omsorgsarbetet överförs alltmer på familjen, det vill säga kvinnorna. Deras möjligheter till ekonomiskt oberoende och till att kunna delta i samhällslivet på samma villkor som männen minskar.
Försvaret av den offentliga sektorn är en av vår tids viktigaste klass- och jämställdhetsfrågor. Ytterst handlar det om kamp om makten över hur samhällets resurser ska fördelas. 

Kvinnor och arbete
De mekanismer som återskapar mäns makt och kvinnors underordning och resulterar i att kvinnor och män värderas olika, framträder tydligt i synen på arbetets roll och i arbetsdelningen mellan könen. Det vill säga, varför kvinnor och män gör olika saker, arbetar med olika uppgifter och befinner sig på olika nivåer i arbetsprocessen. Eftersom arbetet upptar en så stor del av våra liv är könsarbetsdelningen ett av de effektivare instrumenten att skapa och vidmakthålla skillnader mellan könen. Kvinnors arbete måste ses i förhållande till mäns arbete.
Kvinnor har alltid arbetat. Deras arbete har så gott som alltid varit underordnat männens. Industrialismen och kapitalismen kom att förstärka detta förhållande. Kvinnorna hade ju fortfarande ensamma ansvaret för reproduktionen.
De välfärdspolitiska reformer som genomfördes under 1960- och 70-talen bidrog till att underlätta kvinnors lönearbete, men innebar samtidigt uppkomsten av en speciell kvinnoarbetsmarknad med särskilda regler och normer för kvinnor. Uppdelningen i kvinnliga och manliga yrken har i grunden inte förändrats, även om kvinnor gör vissa inbrytningar på mansdominerade yrkesområden och gränserna mellan det som betraktas som manligt och kvinnligt arbete överskrids.
Könsuppdelningen på arbetsmarknaden kan sägas återspegla den arbetsdelning som rådde mellan kvinnor och män när kvinnornas arbete i reproduktionen började organiseras som lönearbete. Det brukar sägas, att det skedde i enlighet med det offentliga patriarkatets strategi. Det vill säga, den patriarkala makten flyttade från hushållet och familjen över till statsapparaten och samhällsinstitutionerna. Det har haft uppenbara återverkningar i de fackliga organisationerna, som har utvecklat egna patriarkala strukturer enligt arbetsmarknadens modell med männens arbetsmönster och arbetsvillkor som norm.
En konsekvens av könsarbetsdelningen och den könssegregerade arbetsmarknaden är lönediskrimineringen. De traditionellt kvinnodominerade högre utbildningarna leder till lägre inkomster. Även inom samma yrken finns löneskillnader mellan könen. Lönen sätts inte för utfört arbete, utan efter hur det utförda arbetet värderas av manssamhället.
Situationen på den svenska arbetsmarknaden har på senare år förändrats dramatiskt, men förändringarna har påverkat kvinnor och män olika, eftersom de befinner sig på varsin arbetsmarknad och har utvecklat olika sysselsättningsmönster.
Vi går mot en alltmer könsuppdelad arbetsmarknad, som också innebär en allt tydligare uppdelning mellan dem som har säkra välavlönade anställningar, utvecklande arbetsuppgifter och inflytande och dem som har tillfälliga, lågavlönade och otrygga, inte utvecklingsbara, hälsofarliga arbeten och helt saknar inflytande. I den här utvecklingen är kvinnor förlorarna.
För att kvinnors sysselsättning ska bli en självklar rättighet utan begränsningar krävs en genomgripande omstrukturering och omfördelning av makt, resurser och tid. Kvinnors underordning i beslutsprocesser som rör arbetsmarknaden måste brytas.
Kampen för kortare arbetstider har förts sedan sekelskiftet. Ett av huvudskälen till att vänsterpartiet vill förkorta den dagliga arbetstiden är att få en rättvis fördelning mellan kvinnor och män av ansvaret för barnen och hemmet, och av avlönat och oavlönat arbete. Vi ser en lagstadgad daglig arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön som en fördelningspolitisk reform av stor betydelse för framtiden. En sådan reform skulle vara särskilt viktig för dubbelarbetande lågavlönade LO-kvinnor. Den skulle sannolikt vara den viktigaste jämställdhetsreformen sen den kvinnliga rösträtten 1921.
Könsarbetsdelningen befäster skillnaderna i arbetsvillkor, försörjningsmöjligheter och inkomster. Trots angreppen mot kvinnorna har deras egen uppfattning om sin förankring på arbetsmarknaden stärkts snarare än försvagats. Kvinnor vet vad de kan tvingas avstå ifrån, vad de måste kämpa för och vad de har att vinna. 

Kvinnors rätt till sin kropp
Kvinnors rätt till sin kropp, till sin egen sexualitet och fertilitet är ett krav som drivs av kvinnorörelsen världen över. Sexualiteten är en källa till livsglädje och lust, men den exploateras också i pornografi och könshandel.
En kvinna ska kunna klä sig som hon vill, bete sig som hon vill, utan att bli utsatt för sexuella övergrepp och trakasserier. Det är en mänsklig rättighet. I vårt samhälle liksom i världen i övrigt berövas kvinnor denna rättighet. Det tar sig uttryck i det strukturella våld som begås mot kvinnor, tydligast i pornografin och prostitutionen. Dessa företeelser är inte kriminaliserade utan ingår som en del av en accepterad samhällsstruktur. Pornografi och könshandel är gigantiska industrier i den kapitalistiska världsekonomin, lika omfattande som vapenhandeln och läkemedelsindustrin. Via Internet och filmkanaler blir pornografin alltmer tillgänglig.
I dess värsta form, våldspornografin, framställs det som naturligt och självklart för män att utnyttja prostituerade, att förnedra, misshandla och våldta kvinnor. Dit hör barnpornografin, som är det yttersta uttrycket för mäns maktmissbruk. Budskapet är att kvinnor och barn är en handelsvara för mäns sexualitet som det står dem fritt att köpa, förbruka och göra sig av med. Pornografin är reklam för sexuella övergrepp. I den meningen är pornografin teorin, och det sexualiserade våldet praktiken.
Pornografi har ingenting med erotik att göra. Det är inte nakenheten som gör sexuella skildringar till pornografi, utan människoföraktet. Porrindustrin förmedlar ett bildflöde som speglar manlig dominans och förakt för kvinnan. Det sexualiserade våldet är en del av den patriarkala maktutövningen. Våldspornografi ska bekämpas med lagstiftning, därför att själva våldshandlingen är brottslig.
I reklamen och i media framställs idealbilden av kvinnan alltmer som ett objekt för mannen. I ungdomstidningar lär sig unga flickor tidigt hur de ska vara och bete sig för att duga. Massmedias bild av idealkvinnan påverkar både unga flickor och kvinnor vilket blir uppenbart i antalet fall av anorexi och bulimi.
I synen på prostitution riktas fokus alltid mot kvinnan. Hon är en handelsvara och bär samtidigt skulden för könshandeln. I förhållandet prostituerad-köpare är hon den underordnade parten. Ytterst handlar det om ojämlika maktrelationer mellan könen. Det är därför som de prostituerades kunder ska kriminaliseras, inte de prostituerade.
Mäns våld mot kvinnor, det könsrelaterade våldet, är ett uttryck för mäns makt. Kvinnors utsatthet för mäns våld, antingen det är misshandel, sexuella trakasserier, våldtäkt eller incest, är ett samhällsproblem på samma sätt som kvinnors lägre löner eller låg kvinnorepresentation på viktiga poster i samhället. Det könsrelaterade våldet har sitt ursprung i en patriarkal maktstruktur. För att stärka kvinnors rättsskydd måste rättsväsendets kompetens förbättras när det gäller kvinnomisshandel och sexualiserat våld.
När kvinnor under täckmantel av familjeheder och kulturella traditioner misshandlas och dödas för att de med all rätt gör motstånd mot förtryckande sedvänjor och normsystem, är det ännu ett utslag av patriarkal maktutövning. Könsstympning är ett annat sätt att kontrollera kvinnors sexualitet och bevara deras undertryckta ställning. Ett viktigt led i kampen för kvinnans frigörelse är därför kampen mot könsstympning.
Svenska myndigheter, som genom sin passivitet medverkar till den organiserade hustruimporten, utövar ett institutionellt patriarkalt våld. De är väl medvetna om att kvinnor, som lurats till Sverige på detta sätt av en man som misshandlar dem och förgriper sig på dem, inte vågar anmäla honom, eftersom de då sannolikt kommer att skickas ut ur landet. Istället för att se till att kvinnorna får det skydd och stöd de behöver sanktionerar myndigheterna övergreppen mot kvinnorna genom att verkställa mannens "returrätt".
Kvinnor runtom i världen utsätts för sexualiserat våld som terror- och krigshandling. De förföljs, fängslas, torteras och våldtas på grund av sin politiska aktivitet. Allt mer sällan får dessa kvinnor asyl, utan skickas tillbaka till sina våldtäktsmän och bödlar. Detta är ett dubbelt brott mot mänskliga rättigheter som begås helt öppet av svenska myndigheter.
För att förändra attityder och förebygga brott krävs en genomgripande samhällsdiskussion om vad män gör mot kvinnor som kvinnor. Men det är inte tillräckligt. Det som sker i religionens och kulturens namn, som led i krigföring och som maktutövning, att kvinnor stympas, piskas, våldtas och dödas måste få människor, enskilda medborgare och politiska beslutsfattare, att reagera och inse att våldet mot kvinnor i all sin utstuderade grymhet och oförsonlighet handlar om makt, om mäns makt över kvinnor och den kvinnliga sexualiteten. Protesterna mot detta våld måste bli kraftfulla.
I vår omvärld skärps nu abortlagstiftning och praxis. Förespråkare för fri abort dödas. Även i Sverige finns ett abortmotstånd med förgreningar in i riksdagen. Även om den svenska abortlagstiftningen idag ligger fast visar detta att vi inte kan slå oss till ro. Inskränkningar i aborträtten skulle vara ännu ett sätt för manssamhället att återta kontrollen över kvinnornas sexualitet.
Det är hög tid att mäns våld mot kvinnor synliggörs, och att våldets konsekvenser för kvinnorna uppmärksammas. En viktig markering för den allmänna opinionen vore om statsmakterna slog fast att kvinnofrid ska råda och gälla alla kvinnor, och att mäns våld mot kvinnor är ett brott. Ett samhälle fritt från könsrelaterat våld är en demokratisk rättighet. 

Det behövs en särskild kvinnokamp
Mäns överordning och kvinnors underordning styrs inte av någon naturlag. Människans natur är att vara föränderlig. Patriarkatets makt kan brytas. Kvinnor och män är människor i ett samhälle som utvecklat ett system där makten upprätthålls genom socialt och politiskt konstruerade motsättningar mellan kön och klasser. När kvinnorna på allvar börjar ifrågasätta sin underordning som kön svarar patriarkatet med olika strategier för att kontrollera och begränsa kvinnors initiativ och handlingar.
Kvinnofrigörelse handlar om att avslöja dessa strategier och riva ner de hinder som utestänger och håller kvinnor tillbaka. Friheten att handla och rätten att ta makten över sina liv är ingenting som kvinnor ges till skänks, utan måste erövras av kvinnorna själva.
Förtryck tillhör vardagen runtom i världen och tar sig många olika former. Det drabbar många olika grupper. Men det finns en viktig skillnad mellan kvinnoförtryck och andra former av förtryck. Det är kvinnans förhållande till förtryckaren.
Den stora majoriteten människor som lönearbetar, står inte i något personligt och känslomässigt förhållande till sina förtryckare, kapitalisterna. Det går att föreställa sig ett samhälle där kapitalismen är avskaffad och människor gemensamt kan besluta om vinstutdelning och investeringar. I kvinnornas fall kan förtryckarna samtidigt vara fäder, bröder, make, sambo, älskare, söner, vänner, arbetskamrater. Kvinnors och mäns liv är intimt sammanvävda med varandra. Därför kan kvinnors frigörelse inte innebära skapandet av ett liv eller ett samhälle fritt från männen. Kvinnorna behöver en självständig kvinnorörelse för sin frigörelse på samma gång som de tillsammans med männen måste kunna förenas i kampen mot kvinnoförtrycket och kapitalismen.
För vänsterpartiet är kvinnokampen hela partiets angelägenhet. En befrielse av arbetarklassen utan kvinnorna och kvinnokampen är en omöjlighet. Omvänt gäller för oss, att kvinnokampen inte kan avgränsas från klasskampen. Feminismen ensam kan inte bryta kapitalets makt.
I kampen för socialismen spelar kvinnorna en avgörande roll. Den socialism som vi strävar efter betyder mer än social och ekonomisk rättvisa. Den innebär att männen avstår från den makt och de privilegier som patriarkatet har tilldelat dem. Männen slipper tvånget att förtrycka. Vi har alla, såväl kvinnor som män, att vinna på att patriarkatet avskaffas. Feminism och marxism är båda nödvändiga verktyg i kampen för människans frigörelse.
Syftet med vänsterpartiets feministiska politiska praktik är att synliggöra könsmaktordningen och hur den påverkar de politiska processer och beslut som formar vårt samhälle och våra liv. Syftet är också att i politisk kamp förändra denna ordning. När frågan om kön inte längre är avgörande för hur makten och resurserna i samhället fördelas mellan kvinnor och män har den feministiska kampen nått sitt mål.