Efter en lång väntan med foglossning och karpaltunnelsyndrom närmade jag mig den stora dagen !! Jag var beräknad till den 27/12. Ju närmare det datumet vi kom ju mer rädd blev jag. Skulle jag verkligen klara av att föda !? Den 27:e kom och inget hände. Det hände inget förrän den 2/1. Jag vaknade på lördagsmorgonen av att jag hade värkar. Paniken var nära. De ökade rätt snabbt och kom snart med ca 5 minuters mellanrum. Ringde förlossningen och de hörde nog hur rädd jag lät. De sa åt oss att komma in så skulle de undersöka mig.

Vi kom in vid 11- tiden och blev mottagna av en underbar kvinna som var lugn och trygg. Väl där avtog mina värkar en del och jag var bara öppen 1 cm. Vi fick ställa in våra grejor på en sal och blev föreslagna att gå ut på stan en sväng eller att åka hem och äta lite mat. Vi åkte hem och åt pasta och jag duschade igen. Värkarna kom nu tätare och starkare igen. Begav oss åter till förlossningen.

Var nu öppen ca 2 cm, men värkarna var oregelbundna och olika kraftiga. Vi blev i alla fall inskrivna och jag fick mitt lavemang som brukar sätta fart på värkarbetet. Sen började vandringen i korridoren. Fick akupunktur för att kunna slappna av och mot värken i ryggen. Bestämde mig för att ta ett varmt bad. Kröp ner och låg där i 1½ timme. Värkarna visar sig inte vara tillräkligt effektiva och de bestämmer sig för att ta hål på hinnan. Vattnet går ! Värkarna blir nu kraftigare och gör mycket ondare. Lustgasen blev min räddning de närmaste timmarna.

Eftersom jag öppnade mig väldigt långsamt var jag tvungen att stå upp eller stå på knä i sängen. Jag börjar bli trött och misströstar.. Varför vill barnet inte komma !? Har nu rejält ont och bestämmer mig för att ta "ståupp" epidural vid två tiden på natten för att kunna slappna av och kanske vila en stund. Narkosläkarn kommer och bedövningen läggs. Den tar bra och det känns som en befrielse. Samtidigt sätter de värkstimulerande dropp för att snabba på det hela. Jag var nu öppen 5 cm och jag fick vila en stund.

När klockan var ca 7.00 var jag fortfarande bara öppen 5 cm. Den barnmorska som tog över skruvade upp droppet och gjorde så flera gånger. Värkarna kom nu tätt och hon var flera gånger och kände på mig och retade så att det skulle öppna sig fortare. Nu började jag bli väldigt trött. Varit uppe i ett dygn. Jag var plötsligt bara tvungen och gå på toaletten, trodde jag ja, men det var dags att krysta. Klockan var då ca 9.30 Häftig känsla. Trodde inte jag hade en sån inbyggd kraft. Nu krystade jag för kung och fosterland. Låg på sidan i sängen med ett ben i ställning. Att jag inte kramade sönder min sambo Jannes händer under krystvärkarna förstår jag inte. Mellan värkarna ville jag bli baddad med kallt vatten i pannan. Skrek gjorde jag tydligen också….. har själv svaga minnen under denna period. Straxt före kl. 11 ville jag inte vara med längre, då tyckte jag att det kunde vara nog. BM sa åt mig att känna, och jag kände en hårig kallufs. Då fick jag ny kraft och minns att jag skrek att nu ska den ut !!!! Och mycket riktigt då kom HAN !! Klockan 11.01. På radion spelades The Final Countdown med Europé. Vår son var född. Den underbaraste lilla varelse. Min första kommentar när han las upp på min mage var "Det är ju en bebis". Vet inte vad jag trodde att det annars skulle vara. Han vägde 3930 gram och var 52 cm lång.

Efter ett tag kom vi upp på familje-BB och båda mina "pojkar" somnade och sov i flera timmar. Själv var jag alldeles för uppskruvad för att kunna sova. Ringde några samtal och låg sedan bara och studerade min lille Max. Han var så vacker !