Pages under progress! Please suggest links!
THE CHRONOLOGY OF ARCHITECTURAL
THEORIA, PRAXIS AND POIESIS
IN
EUROPE
1600 - 1699

Introduktion på svenska
Octavian Ciupitu:
BAROCKARKITEKTUREN
Epokens analys och syntes
Ett kompendium
ALLMÄNT
-Barocken omfattar 1600-talet och 1700-talets första årtionden.
-Den sprider sig över nästan hela Europa och Latinamerika.
-Barockformerna uppträder vid olika tidpunkter i olika länder - detsamma gäller deras försvinnande.
-Barockformerna tar sig olika uttryck i olika länder.
-Barocken är mycket vanlig i vissa länder och mycket sällsynt i andra.
-Olikheternas orsaker är:
- - dels historiska,
- - dels geografiska.
1.- Historiska orsaker:
-Barocken föddes och utvecklades under 1600-talets början i påvarnas Rom.
-Barocken var en smakriktning.
-Därefter spreds barocken till resten av Europa och vidare till de länder som påverkades av
Europa.
-Ju längre vi avlägsnar oss från Italien, desto senare uppträder barockens karakteristiska
former.
-Där det kulturella, religiösa och politiska klimatet var likt det italienska fick barocken ett gott
mottagande och en snabb spridning.
-Där de historiska villkoren var mycket olika Italiens, förkastades den nya smakriktningen helt eller delvis.
2.- Geografiska orsaker:
-När barocken spreds från Italien, mötte den och smälte samman med lokala tendenser och
"skolor".
-Därigenom föddes flera typer av nationell konst med egna särdrag, med resultat som inte på
något sätt är underlägsna de italienska.
-Italien förlorade vid periodens slut sin konstnärliga ledarställning till Frankrike, och där skulle
den förbli.
-Barockens särdrag:
-rörelse,
-längtan efter nyheter,
-kärlek till:
-det oändliga,
-det oavslutade,
-kontraster,
-djärva blandningar;
-den blev:
-dramatisk,
-ymnig,
-teatralisk.
-Barockens mål:
-att väcka instinkter, sinnena och fantasin;
-den strävade efter att fascinera;
-den föddes som ett konstnärligt verktyg för den katolska kyrkan som vid denna tid försökte
återvinna de reformerta, eller åtminstone förstärka tron hos katoliker genom att
imponera på dem.
ARKITEKTUREN
-Barockarkitekturen i Europa och Latinamerika varierar till sin karaktär från skola till skola.
-Kännetecken:
-godtycklighet,
-ologiskhet,
-överdrifter.
-Begreppet "barocco" betydde:
-på Iberiska halvön: en oregelbunden och bisarr pärla;
-i Italien: ett pedantiskt, ologiskt tänkande;
-i nästan alla europeiska språk: synonym till extravagant, deformerad, abnorm, ovanlig,
absurd, oregelbunden;
i denna betydelse användes ordet av kritikerna under 1700-talet;
-under 1800-talet Heinrich Wölfflin och hans efterföljare kallade de verk barocka där det
fanns särdrag såsom:
-strävan efter rörlighet:
-en fontän där vattnet rinner i ständigt nya banor,
-en person avbildad under en våldsam handling eller ansträngning;
-återgivning eller antydan av det oändliga:
-en allé som försvinner i horisonten,
-en fresk som föreställer himlavalvet,
-ett spel med speglar som förändrar och döljer perspektivet;
-ljusets och ljuseffekternas betydelse vid den slutliga utformningen av
konstverken (chiaroscuro/clairobscur/ljusdunkel-effekter);
-smaken för det teatrala, det scenografiskt effektfulla, det praktfulla;
-oviljan att respektera disciplinernas gränser, som resulterade i att man blandade
arkitektur, skulptur, måleri och lät dem samverka inom den byggda
omgivningen.
-Barocken är en smakriktning, en hållning till livet och konsten, ej en stil.
-Barockens typiska byggnadsprogram, d.v.s
de som oftast uppfördes och som arkitekterna
uppmärksammade mest:
-kyrkan:
-katedral,
-församlings-,
-klosterkyrka;
-palats:
-stadspalats,
-lantresidens,
-kungaslott.
-Stadsplaneringen börjar nu ta form:
-planering av staden enligt förutbestämda
schemata;
-planering av stora trädgårdar, vanligen i
anslutning till residens av en viss betydelse.
-Barockens arkitektur uppfattade en byggnad
som en enda massa som skulle formas efter
olika krav; byggnaden var jämförlig med en
stor skulptur.
-Byggnadens generella schema undviker
enkla och analytiska schemata; i stället används komplexa, rika och rörliga uppställningar.
Guarino Guarini (1624-83): Turin. S. Lorenzo.
Kupolen (1624-83): strävan efter komplexa
former och intresse för byggnadernas konstruktion, som försummats under tidigare epok.
Kupolen sedd nerifrån.
-Byggnaden uppfattas som "modellerad" genom succesiva förändringar av en enda massa.
-De typiska planlösningarna under barocken är ellipsen, ovalen eller mera komplicerade
scheman som åstadkommits genom invecklade
geometriska beräckningar.
-Man överger de rätta linjerna och de släta
ytorna till förmån för vågiga linjer och ytor.
Francesco Castelli kallad Borromini (1599-1667): Rom. S. Ivo alla Sapienza (1642-50).
Kupolen, interiör.
-De vågiga väggarna motsvarar grunduppfattningen om en byggnad som ett enda helt
samt inför idén om rörlighet i den mest statiska av konstformer: arkitekturen.
-Att förflytta ett element längs mer eller
mindre regelbundna kurvor blir ett dominerande motiv för hela barockkonsten.
Francesco Borromini (1599-1667): Rom. S. Carlo alle Quattro Fontane (1638-41).
Fasad.
-Man gör vågiga kolonner.
Gian Lorenzo Bernini (1598-1680): Rom. Peterskyrkan.
Baldakinen (1624-33). Första exemplet på vridna kolonner sedan antiken.
-Man utarbetar "vågiga ordningar".
Guarino Guarini (1624-83): Vågig ordning.
Plansch.
-Man använder voluter (element i form av
böjda och i ändarna upprullade band) till att
sammanbinda två punkter på olika nivå.
-Konstruktionen inte längre uppfattas som
summan av enskilda delar som kan studeras
separat: fasad, plan, innerväggar, kupol,absid
o.s.v.
Reglerna enligt vilka dessa delar ritades försvinner.
-Fasaden:
-För barockarkitekten är fasaden den
del byggnaden visar utåt.
-Fasadens utskjutande element (kolonner, pilastrar, frontoner och gesimser/kornischer) samlas på olika sätt i mittpartiet som härigenom kommer att dominera över sidopartierna.
G.L. Bernini (1598-1680): Rom. S. Andrea al Quirinale (1658-70).
Fasad.
-Fasaden är uppbyggd i vertikala
"skivor": i mitten finns den viktigaste
och mest massiva; längre ut åt sidorna
finns de mindre "tunga".
-Det slutliga resultatet blir en komplex, överraskande och rörlig byggnad som mera är "uthuggen" enligt
skulpturens begrepp än "byggd" enligt traditionella arkitektoniska begrepp.
-För att särdragen ska framhävas måste
den dock belysas på ett särskilt sätt:
-den effekt ljuset ger när det
faller på olika ytor, med olika
konsistens och struktur (tegelvägg, marmor, grovhuggen
sten) varierar;
Guarino Guarini (1624-83): Turin. S. Lorenzo (1668-87).
Interiör. Ljusets betydelse.
-barockens strävan efter överraskningar och effekter uppnås
genom att låta ljuset koncentreras
på vissa zoner, medan andra
ligger i skugga eller mörker.
Detta uppnås genom:
-att mot starka utsprång
sätta tvära, vida indragningar;
-att "dela upp" ytorna och
"vecka" dem på olika sätt;
-att ersätta marmor eller puts
med grovhuggna stenar;
-att låta utsmyckningen
formligen explodera;
den
bryter in i varje hörn, myllrar på varje vägg, i synnerhet vid hörn och fogar som
den maskerar så att ytan inte
uppfattas som avbryten.
-Ordningarna:
-Till de fem klassiska arkitektoniska
ordningarna läggs den "vågiga ordningen".
-Stor framgång för "kolossalordningen".
G.L. Bernini (1598-1680): Rom. Palazzo Odescalchi (1664-66).
Mittportalen, detalj.
-elementen i de traditionella ordningarna blir rikare, mer komplicerade och
förändrade:
-entablementen får mer markerade profiler, ibland med
fantasilösningar;
Francesco Borromini (1599-1667): Rom. S. Ivo alla Sapienza (1642-50).
Fasaden, detalj.
Korintiska ordningens voluter är vända bakåt.
-bågarna som förenar två kolonner eller två pelare är inte
längre enbart halvcirkelrunda,
utan är ofta elliptiska eller ovala;
-de får en dubbel kurvatur;
-ibland är de brutna, med räta
delar mellan de kurviga;
-detta har de gemensamt med
frontonerna: under barocken
påträffas:
-brutna typer (d.v.s. avskurna och utdragna i höjdled);
Francesco Borromini (1599-1667): Rom. Oratorio dei Filippini.
Fasad. Mittportalen: brutna frontoner.
-blandformer med kurviga och räta linjer;
Francesco Borromini (1599-1667): Rom. Collegio della Propaganda Fide.
Blandformer med räta och kurviga delar.
-fantasiformade, t.ex som upprullade draperier kring dörrar och fönster.
-Fönsteröppningarna är:
-rektangulära, proportion enligt gyllene snittet;
-kvadratiska;
-bågformade;
-elliptiska;
-rektangulära med ett litet runt eller elliptiskt
"oxöga" ovanför.
-Stuckfigurer och kartuscher som påminner
om ett rullat och vikt pappersark, allt med
exotiska eller fantasifulla former, uppträder på:
-entablement och dörrar,
-i hörn,
-på valvens slutstenar,
-på voluter.
-En karakteristisk utsmyckning är de mycket
dekorerade klocktornen som antingen ensamma eller i par uppförs på kyrkofasaderna,
ibland även på kupolerna - ett mönster som
blir regel i Österrike, i de tyska länderna och
i Spanien.
Francesco Borromini (1599-1667) Rom. S. Agnese.
Fasaden.
-Regionala olikheter:
Frankrike
-I Frankrike har "skolan" större betydelse än individen:
-Salomon de Brosse (1571-1626),
-François Mansart (1598-1666),
-Louis le Vau (1612-70),
-Jacques Lemercier (1580/85-1654),
-Jules Harduin-Mansart (1646-1708).
-Det första försöket att införa den italienska barocken till Frankrike 1655, när det franska hovet kallade Bernini till Paris, misslyckades p.g. av skillnad i temperament: de franska
konstnärerna uppfattade sig mer som yrkesmän med uppgift att tjäna och förhärliga sin konung.
-Vid Solkonungens hov utveckla-
des en "klassicistisk" barock:
-planlösningarna var inte så komplexa;
-fasaderna var strängare;
-man hade större respekt för proportioner och de arkitektoniska ordningarnas traditionella element;
-den franska barocken avstår från de våldsamma effekterna och de alltför godtyckliga variationerna.
Claude Perrault (1613-88), Louis le Vau (1612-70) och Charles Lebrun (1619-90): Paris. Louvre.
Östra fasaden - kolonnaden (1667-73).
Perraults projekt.
-Perioden uppnådde sitt förnämsta resultat i slottet i Versailles:
påbörjat 1668 av Louis le Vau (1612-70),
fullbordat 1678 av Jules Harduin-Mansart (1646-1708).
Versailles. Kungliga slottet.
Louis le Vau (1612-70):
Fasad mot Marmorgården (mot öster).
Vy av mittpartiet.
Jules Hardouin-Mansart (1646-1708):
Fasad mot parken (mot väster).
Vy av mittpartiet.
-Den franska barocken triumferar inom trädgårdskonsten, de "franska
trädgårdarna":
-i mitten finns palatset;
-på den ena sidan finns uppfartsvägen och grindarna och den stora grusplanen för vagnarna;
-på den andra sidan finns gräs och parterrer (geometriskt formade gräsmattor),
fontäner,
kanaler eller stora vattenspeglar
och
i fonden skogens mörka
kant;
-vida, långa och raka alléer förbinds med cirkelrunda öppna
platser.
André le Nôtre (1613-1700): Versailles. Kungliga slottet.
Trädgården.
Plan.
Stora Kanalen.
-Den franska konsten, med jämvikt mellan barocka strömningar och klassicistiska traditioner, är sträng och mäktig.
-Den blev kontinentens förnämsta och utövade ett stort inflytande på andra nationer (England, Sverige).
I Flandern och i Nederländerna är barocken av fransk typ.
Österrike och de tyska länderna
-Här är barocken närmare den italienska förebilden.
-Barocken når ganska sent de tyska länderna, som härjades av det Trettioåriga Kriget.
-När barocken en gång acklimatiserat sig, kom den att innebära en fantastisk uppblomstring, både vad det gäller kvalitet
och kvantitet.
-Epokens stora arkitekter når sina största framgångar vid övergången till 1700-talet.
-Byggherrarna är
kejsarhovet,
kungahoven,
hertighoven och
biskopshoven
i de tyska länderna.
-Arkitekterna hade varit i Rom och de anslöt sig till den romerska skolan:
Johann Bernhard Fischer von Erlach (1656-1723),
Johann Lukas von Hildebrandt (1668-1745),
Johann Balthasar Neuman (1687-1753),
Matthäus Daniel Pöppelmann (1662-1736),
François Cuvilliés (1695-1768).
-Deras barock spred sig till Polen, länderna vid Östersjön och de tyska länderna och
hade alla den italienska barockens särdrag.
-De lägger till två egna särdrag:
-en ännu större dekorativ överdådighet, framför allt i interiörerna;
-strävan att undvika bryska ljusövergångar till fšrmån för en mer spridd och klar belysning.
-Vid behandlingen av sina två huvudprogram:
förhöll sig den tyska barocken mycket trogen nära "grundschemata" som kan anses typiska för området och tiden:
Spanien och Portugal
-Barockens enda egentliga särdrag i dessa länder är den överlastade dekorationen på den arkitektur som spreds från Italien.
-Det verkar nästan som om byggnaden, vilken form den än har, ses som en förevändning för den ymniga dekorationen.
-Många faktorer medverkade till detta:
-den moriska traditionen på iberiska halvön;
-inflytande från den förkolumbianska konsten i Amerika med sina fantastiska, dekorativa utsmyckningar.
-En speciel stil uppstår med arkitektdynastin Churriguera, som dominerar under två sekler i Spanien och Portugal.
José de Churriguera (1665-1725): Salamanca. S. Esteban (1693-96).
Högaltaret.
Därifrån exporteras den till de syd-amerikanska kolonierna, där utsmyckningen understrycks ytterligare.
Mexico. Puebla. S. Maria del Rosario.
BAROCKDRAG I BYGGNADENS INTERIÖR
-Stora, imponerande, komplexa och mycket
representativa trappor:
-Galleriet:
-ursprungligen den stora, mycket dekorerade korridoren, även den ett representationsrum;
Jules Hardouin-Mansart (1646-1708): Versailles. Kungliga slottet.
Spegelgalleriet (1684).
Inredare: Charles Lebrun (1619-90).
Interiör.
-dessa gallerier var nästan alltid dekorerade med scener som skapade en "förlängning" av arkitekturen i
varje riktning;
ibland dominerar dessa scener över arkitekturen, som reduceras till ett stöd.
-Barockens byggnader var vanligen mycket stora och baserade på svängda former som
skapade en rörelseeffekt och tillät arkitekterna att använda nya planformer och experimentera med nya rumsliga samband.
-Arkitekterna älskade komplexitet och materialrikedom snarare än enkelhet och
arbetade med dramatiska ljuseffekter.
-Arkitekterna använde sig av illusionistiska effekter och lät den ena konstens metoder
imitera den andras:
STADSPLANERINGEN
-Barockens arkitekter var de första som tog upp problemet i praktiken och inte bara i teorin.
-Denna stadsplanering var ett svar på tidens envåldshärskares behov av maktutövande och
glansfull representation.
-Slotten kom att dominera stadsbilden på samma sätt som medeltidens katedraler.
-Arkitekterna använde runda, öppna platser och snörräta gator.
G.L. Bernini (1598-1680): Rom. Petersplatsen (1656-67).
Vy.
-I stadens gatunät lade de in stora cirkelrunda torg som dominerades av ett monument:
kyrka,
palats eller
fontän.
-Dessa platser förbands genom ett nät av länga, snörräta avenyer, vilka som mål eller
som fond hade dessa byggnader.
-För första gången skapades en metod med vilken man kunde planera eller planera om
en stad och göra den vackrare, mer scenografiskt effektfull och framför allt förståelig, då den
styrdes av en norm.
-Dessa stadsplanesystem som tillsammans med de franska trädgårdarna framhäver den
monumentala fontänen, förenar arkitektur,
skulptur och vatten.
G.L. Bernini (1598-1680): Rom. Piazza Navona.
Fontana dei fiumi (1651).
Vy.
Fontänen blir ett idealiskt centrum för den runda platsen och ett utmärkt tillfälle att blanda alla konstformer.
BIBLIOGRAFI
i urval:
- Fritz Baumgart, Kleine Kunstgeschichte, Verlag M. DuMont Schauberg, Köln 1972.
Svensk översättning: Konsthistoria, Forum, Borås 1993.
- Flavio Conti, Come ricognoscere l'arte barocca, Rizzoli Editore, Milano 1978.
Svensk översättning: Barocken, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1985.
- E.H. Gombrich, The Story of Art, Phaidon Press Ltd, 1979.
Svensk översättning: Konstens historia, Bonniers, Stockholm 1979.
© 1996-2000 Octavian Ciupitu. All images and text are for private study purposes only. Under no circumstances are they to be reproduced in any form without permission.
Made: February 20, 1996. Last modified: August 31, 2000.
Octavian CIUPITU (octavian.v.ciupitu@swipnet.se)
From here you may go to the following screens:
HOME SCREEN - THE CHRONOLOGY OF ARCHITECTURAL THEORIA, PRAXIS AND POIESIS IN EUROPE: 1600 - 1699 - A VIRTUAL HISTORY OF ARCHITECTURE