Ingen räv är född slug...

en novell av Torbjörn Hansson

Det rasade ett blodigt krig en gång på femtitalet, och mitt i det kriget härjade jag. 12 år var jag då, men minns det som i morse. Ett antal gäng konkurrerade på den tiden om Bråbergas rikedomar, men två av gängen var ändå värst. Vi var fem småglin som kallade oss Rävarna, och dom stora killarna var Hökarna. Vi krigade mot varandra allt vad vi kunde hela den sommaren. Och vi vann! Jag tror att det avgörande slaget var när vi en regnig morgon i slutet av augusti lyckades smyga oss in i Hökarnas skjul i skogen bakom järnvägsstationen, och sno en ölback, som dom hade snott av handlarn Börjesson. Hela aktionen var noggrant planerad och allt gick som smort. Vi Rävar hade snackat ihop oss ordentligt och alla visste exakt vad dom skulle göra. Sen satt vi i hemliga kojan uppe i eken och drack öl. Alltihop var precis helkul - om man undantar baksmällan. Men den märkvärdiga grejen var att vi hade fixat biran så himla snyggt. Det hade vi aldrig kunnat göra i början av sommaren! Icke sa nicke! Vicket himla värdelöst gäng vi var då i början, och vad mycket stryk vi fick. Men vi ordna opp allt, helt själva. Jag funderar ibland på vad som hände med oss egentligen, och inser att det var en hel del. Vi liksom växte den sommaren. Alltså, så här var det va... ...jag var så himla trött på deras tjafs. Men jag vågade inte riktigt säga till. Jag var inte den som käftade emot hela tiden, jag var liksom bättre på att lyssna. Dessutom var jag var ju nyutflyttad till den där landsortshålan, och det var faktiskt alla dom andra också. Stefan kom från Stockholm, precis som jag, fast han från Hammarby och jag från Söder, och det är en himla skillnad! Sen var det Åke från Nyköping, Hubbe från Vagnhärad, tror jag, och så lilla Evert från Järna av alla ställen. Vi hade av en händelse råkat komma till Bråberga med våra familjer ungefär samtidigt på vintern, och vi liksom föstes ihop till ett nytt knaggligt gäng, för vi hörde ju inte hemma nånstans. Hur som helst - vi kände ju inte varandra i början av sommaren, så vi upplevde oss först inte alls som nåt gäng, men vi var liksom tvungna att vara ett. Därför hade vi inte bestämt nån ledare, eftersom ingen riktigt vågade. Och därför blev det en massa groll hela tiden, om vad vi skulle heta och om vad vi skulle ha för lösenord till kojan och en massa sånt. En himla massa skitsnack inom gänget gjorde att vi åkte på stora smockan när vi sen var ute och krigade mot Hökarna. Och dom garvade arslena av sig. "Idioterna från utlandet sätter man ju dit hur enkelt som helst!" sa dom. Och det var såklart inte särskilt kul. Dessutom var det inte bra för stridsmoralen. Så det var ett himla öronbedövande knakande och brakande i fogarna, men konstigt nog höll gänget ihop ändå på nåt sätt. Situationen var alltså ohållbar och tröttsam. Så när vi en gång, med ömmande kroppar och dystra miner, samlades i kojan efter ett rejält misslyckat råkurr med Hökarna utanför Börjessons handelsbod, slog jag näven i bordet (en gammal trälåda som det stod A.-B. BANAN-KOMPANIET på), och sa att nu måste vi ta oss i kragarna. "Vi måste ha en ledare, eller hur?" sa jag med så myndig stämma som ett begynnande målbrott medger. "Mummel mummel..." sa dom andra. "Okej, vem då?" sa jag. Mer mummel. Jag antar att dom blev blyga, när ämnet kom upp så rakt på sak. Jag hivade upp ett litet anteckningsblock och gav alla varsin papperslapp. "Skriv vem ni vill ha som ledare och varför just han ska vara ledare. Och skriv under med ert eget namn också!" uppmanade jag kompisarna och langade fram en pennstump. Först verkade det som om ingen fattade nånting. Grabbarna knorrade lite, och nån viskade nåt om att vaddå skriva, kunde vi inte bara säga vem vi tyckte? "Okej, säg då" sa jag. Ingen sa nåt. Alla bara glodde på varandra. Men det var bättre än att det blev bråk i alla fall. Jag suckade och sa att "fan, skriv bara nåt så vi fattar. Det är inget historieprov i plugget, det här. Glöm alla gamla murkna majar och deras pekpinnar. Kludda ihop nåt bara! Skriv vad ni tycker!" Det var tyst i kojan en stund medan stämningen lättade nåt hekto, och alla tänkte med pannorna i djupa veck. Så småningom hade alla, jag också, kluddat ihop nåt, och vi la alla lappar i Everts lilla löjliga bruna basker. Med allvarlig min tog jag upp en lapp och kikade på den. Det var Stefans lapp, jag kunde läsa hans underskrift. Men resten var svårt att tyda. Inte för att jag hade svårt att läsa, jag kunde till och med läsa min mormors uråldriga krumelurer, och jag hade i tid och otid själv drillats till att göra gudomligt vackra små skrivtecken, så nog var jag en hejare på att läsa och skriva, alltid. Men när en text, som Stefans den gången, upphör att bestå av bokstäver och ord, då är det en annan femma. Jag kunde inte för mitt liv se vad det stod. "Jaharu Stefan" sa jag och försökte låta som om jag hade läst lappen. Jag kollade på Stefan. Han var alldeles röd i ansiktet och jag såg att hans händer darrade. När våra blickar möttes slog han snabbt ner sin. Nä, vafan nu då? Grabben var nervös! Nej, han var rent ut skraj. Han var precis helskraj för att vi skulle nobba honom bara för att han inte kunde skriva ordentligt. Jag tänkte att han var antagligen van vid att få massa skit för sin handstil. Och grejen är att jag blev förvånad över det, för det kunde man inte tro om Stefan, att han hade det så knapert ställt med skriveriet, han som var så himla smart i plugget, och kvick i käften jämt. Stefan - som jag hade föreslagit som ledare bara för att han verkade så himla skärpt. Jag lutade mig fram och klappade honom på axeln. "Hallå kompis, varva ner lite, va." Stefan snörvlade. "Jag skriver för jävla fult, va?" sa han sprött, och skammen var inte att ta miste på. Inte heller klumpen av gråt som låg startklar i bröstet på honom. I bakhuvudet började jag fatta att min idé med att skriva på lappar, en baggis för mig själv, hade överumplat honom, som en maje när man fubbar på nån skrivning. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Jag sa "Hörrö, det gör inget, för fan. Vi hajar varu menar." Jag försökte få dom andra att hålla med, men dom såg ut som tre fågelholkar. Jag räckte lappen till Stefan. "Vill du läsa upp vad du har skrivit?" Han tittade på mig med gråtglansig blick och ett uttryck av förvåning. Han kanske hade trott att jag skulle säga åt honom att skriva om, eller nåt. Han visste ju att jag var fena på att skriva. Han tog lappen och synade den som om han för länge sen glömt vad han nyss skrivit. Vi andra väntade tysta. Det vill säga jag väntade, och dom andra stirrade alltjämt oförstående på mig. Rödfärgen i Stefans fejs bleknade till mera normalt rosa, och han läste. Tyst och lite hackigt. "Jag...hrm...jag tycker att...Åke ska...ska vara ledare, för han...för han har en cykel." Han harklade sig och gav raskt tillbaka lappen. Den hade svettiga fingeravtryck. Det var tyst i kojan en stund. Det kan tyckas att det hela inte var så märkvärdigt, men det liksom syntes på stora starka smarta Stefan att han just gjort nåt svårt. Han hade satt hela sin ära på spel, fan, han hade satt hela sitt liv på spel. Och vi andra kunde bli bödlar eller frälsare. Fast det hajade vi inte då. Vi mest satt och blinkade. Och så hade Åke blivit röd i fejan. Han var väl smickrad, stackarn. Smicker var varken han eller nån annan av oss särskilt bortskämd med. Inte heller var vi vana vid en sån uppriktighet som Stefan just vågat visa. Stefan hade ju sagt att han minsann tyckte att Åke skulle vara ledare! För hela gänget! Ledare för Rävarna! Vi undrade var sjutton det kom ifrån? Det hade han aldrig nånsin suckat en millimeter om förut! Inte heller att han var avundsjuk på Åkes jonne, för det var han, ty detta utspelade sig i en tid och ett rum då Egen Cykel var nåt beundransvärt. Nu hade Stefan talat om det, fast utan att egentligen tala om det. Fan, att erkänna att man är avundjsuk på en kompis, det kräver sin modiga man, det ska gudarna veta! Men nån modig man såg han inte ut som, Stefan, där han förläget satt och stirrade mellan kojans golvplankor. Fast det är klart, hur ser en modig man ut? Kanske ser en modig man ut just så, när han har satt sin ära och sitt liv på spel. I efterhand verkar det lite konstigt att en så fånig liten lapp med kludd på kunde dimpa ner som en så förlamande bomb i vårt rävgryt, men så var det. Ingen av oss, allra minst jag, hade nog kunnat ana att det kunde få såna följder. Så där satt vi alltså, fem ihopfösta grabbar från "utlandet", och undrade vad som hade hänt. För nåt hade hänt där i kojan. Nåt som sen blev upptakten till vårt segertåg med ölbacken. Efter en stund fortsatte vi att läsa dom andra lapparna, för vi skulle ju bestämma en ledare, men vi märkte att egentligen var det inte så viktigt vad som var skrivet på lapparna. Nej, dom funkade mer som nån sorts biljetter till att börja snacka. Det var den viktiga prylen som hände - att den som hade skrivit lappen fick chans att säga vad han tyckte, och dom andra lyssnade. Alla fick jiddra på en stund och göra sin röst hörd i lugn och ro, och kojan fylldes av en himla mysig och nästan lite högtidlig stämning. Det var bara julgran och prälle och fina gåbort-stassen som fattades. Och när vi satt där och läste lappar och pratade om allt mellan himmel och jord, föll miljoner bitar på plats, och vi lärde oss massa saker om varandra som vi inte ens skulle kunna ha fantiserat fram i en midsommarnattsdröm. Vi lärde oss att Hubbes farsa hade fått stryk av gubbarna i Vagnhärad eftersom han var jude, och att det var därför som dom hade flyttat. Utan att Hubbes farsa visste om han skulle få nåt jobb eller nånting. Hela familjen, sex pers, hade dom två först veckorna i Bråberga levt på Hubbes morsas flätade blomkorgar. Ungarna hade nätt och jämt fått varsitt glas mjölk om dan. Vi lärde oss att Åke hade fått två kindtänder i överkäken utslagna av sin egen bror, och att han aldrig hade varit i kyrkan, och att han inte vågade simma där han inte bottnade, och att han var en jäkel på schack. Vi lärde oss att Evert hade flyttat för nionde gången, att hans farsa nästan inte hade pratat med honom på tre veckor eftersom han hade slarvat bort en femtilapp, och att hans löjliga bruna basker en gång hade tillhört en engelsk fallskärmsoldat som var med och stormade Normandie för dryga decenniet sen. Dom andra lärde sig att jag hade tvingats att läsa böcker som femåring, att jag blev luggad om jag inte kom med berömmande brev från plugget, och att jag hade ett litet akvarium med tre små fiskar som jag aldrig hade tänkt berätta för nån om. Och så lärde vi oss att egentligen hade inte Åke nån hoj, det hade han bara sagt för han trodde att vi hade hojar eftersom vi hade sagt det. Men vi hade sagt det bara för att vi trodde att alla andra hade det. Ingen hade nån hoj, alltså. Så Stefan hade inte behövt erkänna att han var avundsjuk. Men det hade han gjort. Och det var precis hur helbra som helst. Nästan varje dag träffades vi i kojan, och utan att vi egentligen kom överrens om det, eller sa nåt särskilt om det, tog vi med anteckningsblock och pennor. Vi tänkte väl allihopa att om det funkade så himla bra en gång att skriva ner grejer på lappar så kunde det väl göra det fler gånger. Fast det blev ju inte automatiskt en sån där förtrollad stämning varje gång vi skrev nåt. Hela prylen övergick liksom till att bli vardag, men vi gillade det med. Fan alltså, genom att skriva varje dag upptäckte vi att det finns egentligen inget som heter vardag, för alla dagar är olika. Hur som helst - i början skrev vi mest sånt som hade med gänget och kriget att göra. Vi kom överens om regler och hemliga koder och annat viktigt, och skrev ner dom på dokument som vi hemligstämplade med en stämpel som skrev BEVILJAS i blekröd kulör. Dokumenten förvarade vi i en cigarrlåda med ett inbrottsäkert gummiband runt. När vi var ute på spionuppdrag skrev vi ner sånt vi luskade ut om Hökarna, och vi ritade kartor till platser där vi gömde krigsbyten, pallfrukt och ammunitionsförråd (dvs gammal pallfrukt). Så småningom började vi skriva historier och berättelser av alla möjliga slag och läste för varandra. Ett tag tänkte vi att vi skulle författa ett förråd av uppsatser som vi skulle kunna lämna in i plugget, men då blev det bara tråkigt att hålla på, så vi dumpade den idén. Annars var alltihop himla kul, och vi blev riktigt hyggliga författare om jag får säga det själv. Till och med Stefan kom igång rejält, och snart skrev han så pass prydligt att vi andra kunde läsa hans grejer själva. Och dom var bra. Han var nog världens, i alla fall Bråbergas, ruggigaste spökhistorieförfattare. Ibland när han läste nån läbbig story i kojan sent på kvällen, vågade vi inte klättra ner och gå hem. Vi satt kvar hela natten och huttrade, och vi turades om att sitta på vakt med skomakarns fällkniv som vi snodde ur hans verkstad en gång när han var full och gick ut i syrénbersån för att pinka. Allt detta skrivande funkade bra och vi gillade det. Vi fick en chans att säga saker och fråga saker som vi aldrig sa eller frågade annars. Ibland skrev vi om saker som var knepiga att säga, och så fick de andra läsa om det. Det lossnade då liksom, och sen kunde vi snacka om det. Det kändes himla behagligt. Fast det var inte helt riskfritt förstås, att sätta sina funderingar på pränt. En gång höll Hubbe på att göra bort sig rejält. Han hade tagit med en bunt papper hem från kojan. Han trodde det var bara hans egna grejer, men det följde med en text som Stefan hade skrivit. Dagen därpå var Stefan hemma hos Hubbe och lattjade, och han råkade få syn på sin text på köksbordet. Jävlar vad arg han blev. Han slet åt sig papperet och försvann ut i skogen. Hubbe kutade efter och hittade Stefan under en gran där han satt och grinade. På nåt sätt lyckades Hubbe försäkra Stefan om att ingen, absolut ingen, utanför gänget hade läst hans historia. Och det var precis helt och hållet ett misstag att lappen hade följt med. I kojan efteråt hade vi ett tröstparty för Stefan, där vi bjussa på lite kakor som vi smilat till oss från Alma på fiket, bara för Stefans skull. Vi kom överens om att inga texter fick lämna kojan utan att först ha behandlats i Hemliga Författarkommitén, dvs vi själva. Skulle en text ut bland en lömsk allmänhet måste den var fri från detaljer som kunde avslöja Rävarnas krigsorganisation, eller annat av motsvarande angelägenhet, våra innersta tankar till exempel. Somrarna lunkade på, och utan att vi kunde säga det i ord kände vi att vi höll på att bli ett riktigt gäng och vi kände varandra utan och innan. Ett riktigt sammasvetsat gäng där vi kunde lita på varandra till världens ände. Vi gjorde en ceremoni en kväll, och blev varandras För Alltid Dödspolare, och vi svor att aldrig svika varandra eller att berätta vad vi gjorde i kojan. Det slår mig att jag just nu sviker det löftet. Sorry, grabbar! Men vi blev ett gäng, och vi kunde på allvar ta upp kampen mot Hökarna. Jag minns det segerrus som fyllde oss när vi vann ett slag för första gången, det var slaget om den gamla vattensprutan bakom Lidholms Bageri. Inte bara vann vi sprutan, vi lyckades också blöta ner gubben Lidholm så att Hökarna fick skulden, och sen som kronan på verket blötte vi ner Hökarna. Sprutan gömde vi i en gammal lada och sen ilade vi till kojan för att kikna av skratt. Sen var vägen mot segern lättvandrad. Tack vare att vi visste precis var vi hade varandra, kunde vi agera snabbt och effektivt, och utan förberedelser lösa akuta situationer. Och så småningom fick vi nys om Hökarnas erövrande av ett stycke ölback. Vi visste precis var dom förvarade den, och tidigt på morgonen smög vi iväg genom det tilltagande augustiregnet för att utan nämnvärd svårighet norpa bärsen. När vi var på betryggande avstånd hörde vi hur larmet gick i Hökarnas läger, men de hittade varken oss eller vår koja den gången heller. När vi sen loja satt i kojans dunkel och bubblade över av ölskum, och fotogenlampans låga glittrade i ögonen medan tunga regndroppar kraschade mot koja
TILLBAKS