När det gäller att ta ansvar för rastning av hundar sitter man i en fördelaktig sits som plasthusse, speciellt om din flickvän har tre stora hundar, ty Du förväntas inte att klara av att gå ut med dem själv klockan 05.30 på morgonkvisten, utan ibland kan Du lugnt sova vidare i 50 minuter tills de kommer tillbaka från turen, varvid Du blir totalt överkörd av 3 gånger 30 kilo hund som gör sitt yttersta för att trampa dig i ansiktet under sina försök att visa hur glada de är att de slapp ha Dig med under turen, all den där värmen du precis hade under täcket försvinner med ens när täcket inom kort förflyttat sig någonstans ned på golvet. Är det en vanlig helg har snart dina vänner helt tagit över det mesta av utrymmet i sängen och med all världens tur har du en liten hörnflik av duntäcket att lägga över knävecken.
Det konstiga med att följa med på promenader är att det ser så lätt ut att ha att göra med tre hundar, oftast går de stora delar av promenadrena lösa, men även när alla tre går kopplade så har min flickvän total kontroll över dem allihop, eller om det beror på att de går så samstämmigt att de skulle få grabbarna vid högvakten vid slottet att rodna av förlägenhet - här är det total takt som gäller. Alla ens illusioner om denna samstämmighet slås dock brutalt i spillror de gånger plasthusse Henriksson greppar tyglarna. Dessa lyhörda, väldrillade, förståndiga, skötsamma, harmoniska vänner förvandlas till rena monstren i mina händer - precis som små barn alltså och det trasslas med koppel, hundarna hittar nya vinklar, blir obstinata och har helt plötsligt inget medlidande med "den som försöker hålla i kopplen", Gränserna testas och de är Autobahn-långa beträffande plasthussar kan jag tänka mig. En prickig hit och en prickig dit, varför nästa prickiga direkt ser till att ta ännu en annan riktning bakom ryggen på mig. Mestadels under en tur får jag kämpa hårt för att inte bli fastbunden runt något träd. Snart vet man inte vilken hund som diverse koppel mynnar ut till! Som om inte detta var nog förväntas man att plocka upp bajset efter sig, vilket jag faktiskt alltid gör, även om jag tycker att det är lättare att övertyga arbetskompisarna att "jorden är platt" än att med tre hundar i ena handen, fånga upp hundbajset och sen… knyta till påsen, lägg därtill att det är vinter och -10 oC , ja du behöver bättre simultanförmåga än en pilot. Ja allt det här gör Angela utan att jag knappt märker att vi tappar fart när jag följer med som följeslagare, tror nästan Angela har mer sjå att hålla ordning på mig än på våra fyrbenta vänner.
Är det kanske
någon mer än jag som tänkt på att ingen hund släpper
"sin omvandlade hundmat" i likadana formationer på marken? - Kenzo
tex. bygger thailändska tempel på höjden.
