- Det blev en fika några dagar senare.
Innan jag ens kommit halvvägs in genom ytterdörren såg jag mig - likt General Custer, omringad av Johannesfreds församlade Dalmatinerpopulation. Pulsen steg en halv oktav, men all erfarenhet jag samlat på mig genom mina tidigare år med familjens lilla pudel (ibland faktiskt en ganska elak liten typ), kom nu till användning. Dalmisarna Kroko, Kenzo och Kim sniffade igenom varje kvadratcentimeter av min hud. Ta´t lugnt och undvika universalmisstaget som min polare Jonte alltid gör i sin iver att bli bästa kompis med varje fyrfota varelse - försöka komma till hundarna i stället för att låta dem komma till sig. Innan jag lämnade lägenheten var Kim så välklappad en hund någonsin kan bli, jag så utnyttjad av en hund som en människa kan bli. Kim hon kunde konsten att linda vem som helst runt sitt lillfinger. Jag hade lärt mig att en Dalmatiner kan vara brunfläckig och Kim hon visste att kommer den här typen tillbaka, så är det bara att linda honom runt lillfingret ännu en gång genom att se ut som om hon inte blivit klappad sedan Eldkvarn brann!
Efter detta stormande möte var jag kär på nytt... Om det var i Angela eller i hennes Dalmatiner svarar jag alltid Angela... För till skillnad mot Kroko, Kim och Kenzo så kan hon läsa och hundägare ska man hålla sig väl med!
