I mitt fall är
det nog så att jag fått prickar på hjärnan, prickar
som likt Zebrans ränder aldrig går att tvätta ur.
Vem är då
denna hundtokiga människa? Jag heter Angela,
är sambo med Thomas och stolt matte till tre Dalmatinertjejer - Kenzo,
Loppan och Elsa.
Mitt hundintresse har alltid varit stort. Som liten stod jag varje dag framför en affisch med alla hundraser och valde vilken ras jag skulle ha när jag blev stor. Inte räckte det med en heller, det skulle vara minst två av varje och alltid långhåriga raser. Afghanhundar, Old English Sheepdogs, Bearded Collies, alla var de så vackra med sina pälsar.
Så kom då dagen då min mor äntligen gav med sig, vi skulle skaffa hund! Jag var väl en 6-7 år och min dröm gick i uppfyllelse. Döm om min förvåning när mamma talade om att det fanns en strävhårigtax i Valdemarsvik som hade valpar, skulle vi köpa tax? Vad hade hänt med alla riktiga hundar, de stora med lång päls? Efter vilda protester från min sida och mycket övertalning, åkte vi i alla fall och tittade. Det visade sig att det bara fanns en valp kvar, en liten flicka. Så fort vi klev ur bilen var hon där - taxvalpen - det var det sötaste jag hade sett! Givetvis så följde hon med oss hem, hon fick namnet Rosetta, senare "Setta", som kompensation för alla rosetter jag aldrig skulle kunna sätta i hennes päls. Setta visade sig vara en mycket bestämd och envis dam, vilket även karaktäriserar mitt val av hund då det blev dags för mig att skaffa första egna hunden.
