Vad är konservatism?

I den politiska debatten sätts etiketter på politiker och partier. Dessa etiketter, fel eller rätt, hämtas ofta från den ideologiska struktur som har sina rötter i 1800-talet. Åsikter betecknas sålunda som liberala, konservativa resp. socialistiska. Denna indelning av åsikter i något slags ideologisk triangel är en grov förenkling av verkligheten. En modell har alltid denna baksida, den beskriver inte verkligheten i detalj. Modellen låter oss emellertid se verkligheten förenklad och mera greppbar, till gagn för den allmänna debatten och vetenskapen. Detta bygger på att kunskap och samsyn råder om modellen och de ingående begreppen. Vilket i sin tur förutsätter för det första att det råder enhällighet om begreppens betydelse och för det andra att betydelsen är meningsfull, har tillräcklig substans för att beskriva ett fenomen.

Vid läsande av verk om ideologier får man en intuitiv känsla av att konservatismen är den minst belysta av de tre ”klassiska ideologierna”. Om man sedan söker fördjupa sig i ideologierna förstärks denna känsla ytterligare. Ett vanligt angreppssättet när konservatism beskrivs är att titta på de olika konservativa tankarna som skilda författare framfört. I bästa fall kommer sådana beskrivningar fram till att det finns stora skillnader mellan olika konservativa ”skolor”. I vissa mindre lyckade fall framställs konservatism som en mycket splittrad och inkonsekvent ideologi. Begreppet konservatism framstår som vagt, pekande på klart skilda politiska yttringar. Detta tror jag är en av de största anledningarna till det ringa intresse konservativa principer röner i dagens politiska debatt. Konservatism beskriven på ett sådant sätt är inte intellektuellt tilltalande.

De politiska ståndpunkterna eller direkta handlingsrekommendationerna skiljer sig mellan konservativa. Om vi tittar på de exempel som pekar på skillnaderna mellan olika yttringar ser vi att alla variabler inte hålls lika. I vissa fall är det tiden som är olika mellan exemplen, i andra den geografiska platsen. Definitionsproblemet tycks ha att göra med historisk och geografisk kontext. Den engelske författaren Roger Scruton säger att ett grundläggande konservativt axiom kan illustreras med följande exempel: ”Solon asked what is the best form of government, replied: for whom and at what time?” Scruton menar att vad som är en önskvärd politik för en konservativ i ett land, en viss tid, inte behöver vara det i annan kontext.[2] Stig Strömholm konstaterar att ”den konservativa ideologin” från det tidiga 1800-talet i dag är omöjlig som idérörelse.[3] Detta är ett klart tecken på kontextuell bundenhet i tiden. Liksom ett tankeexperiment att i 1800-talets USA försöka införa en ideologi som hyllade monarkien och statskyrkan rimligen leder till slutsatsen om dessa idéers geografiska bundenhet. Frågan är då om alla idéelement i konservatismen är beroende av plats och tid. Är så fallet måste frågan ställas vad vi har för fog att beteckna en åskådning som konservativ. Ett begrepp som kan betyda vad som helst fyller knappast någon funktion och borde omedelbart avlägsnas ur vårt ordförråd. Jag tror dock inte att förfallet av begreppet gått riktigt så långt. Vid läsande av vissa författare som företräder klart disparata åsikter får jag ändock känslan att det finns en gemensam kärna som utgör skäl till att båda kallas konservativa.

Jag tror att en och samma ideologiska grundattityd kan leda till vitt skilda politiska program, ja till och med skilda värderingar beroende på kontexten. C. P. Middendorp har också denna tankegång men genomför den aldrig fullt ut. Middendorp gör en ansats till en ideologimodell över konservatismen som utgår från en uppdelning i abstraktionsnivåer. Han fullföljer dock inte sina intentioner till fullo utan efterlämnar en ofullständig och i mångt och mycket tvetydig modell.[4] Middendorps ansats är emellertid ett intressant uppslag till vidare forskning.

Ett stöd för den intuitiva känslan att det är på den högre abstraktionsnivån vi har att söka det gemensamma för konservatism i olika kontexter utgör en analog tolkning av Giovanni Sartoris resonemang då han analyserar demokratibegreppet. Rationalism kan färdas över gränser inte empiricism. De abstrakta teorierna är de universella. För att en politisk doktrin skall kunna färdas över kulturella gränser måste den vara universell och ha en abstrakt teoretisk ryggrad.[5] Härav följer att det troligen är de abstrakta elementen i konservatism som är universella och att de lägre nivåerna kan betraktas som deducerade från de abstrakta principerna parade med verkligheten i den aktuella kontexten och därför kontextuellt bundna. Frågan om denna tänkta process skall ses som gående uppifrån och ned eller nedifrån och upp lämnar jag tillsvidare öppen.

Utifrån detta förefaller det mig inte som att det går att få någon förståelse för vad konservatism är genom att studera konservativa författare från olika tider och platser och söka efter gemensamma ståndpunkter i olika sakfrågor. Förutom att ett mycket litet antal sådana går att finna är det att söka konservatismens kärna på fel ställe, på fel nivå. Det primärt gemensamma är inte att finna i de konservativa värderingarna. I de fall detta angreppssätt används uppkommer en beskrivning av en mycket ”schizofren” ideologi. Detta på grund av att de olika konservativa idétraditionerna de facto är skilda fenomen. En anledning att ändock benämna dem konservativa skulle kunna vara att de har sprungit ur gemensamma grundvärderingar. Det är, vid ett accepterande av förestående resonemang, inget konstigt med att både den ”amerikanska-” och den ”europeiska konservatismen” går fram under konservativ flagg, trots sina skilda värderingar och ståndpunkter. Den ena är inte mer äkta än den andra. De springer båda ur en gemensam källa, de råkar bara vara födda i skilda omgivningar. Deras olikhet är inte mera anmärkningsvärd än den som kan tänkas mellan två tvillingar uppväxta i olika miljöer.

Problemet ligger i att olika författare använder begreppet på ett sådant sätt att det råder villrådighet om vad dess betydelse är. Det är då rimligt att börja med att rekonstruera begreppet konservatism. Jag menar i samklang med Sartori att vi måste konstruera begreppet innan vi kan studera det empiriskt.[6]

Abstraktionsnivå är ett begrepp jag flitigt använt ovan. En kort redogörelse över vad detta begrepp står för är därför på plats. En vanlig bild av hur en ideologi är uppbyggd ses i figur 1.[9] Stefan Björklund menar emellertid att detta är en allt för enkel bild. Det som är själva ideologin är snarare ett system av grundsatser eller attityder enligt Björklund. De skiljer sig från verklighetsbilder, värderingar och ståndpunkter.[10] Roger Scruton säger att dogmerna eller trossatserna måste särskiljas från både den filosofi som de vilar på och de ståndpunkter som springer ur dem.[11] Det går här att ana att Scruton menar att olika element i ideologin kan ordnas in på olika nivåer.

Middendorps tanke pekar på det faktum att en grundattityd kan leda till vissa värderingar som tillsammans med en viss verklighet och aktörernas uppfattning av denna, leder till vissa politiska ståndpunkter i en specifik miljö. Detta skulle grafiskt kunna struktureras som i figur 2.

Här är ståndpunkten, den lägsta abstraktionsnivån, deducerad ur en värdering parad med en verklighetsbild. Värderingen och verklighetsbilden är i sin tur deducerad ur en grundattityd, den högsta abstraktionsnivån, respektive ett verkligt sakförhållande. Modellen i figur 2 är inte på något sätt fullödig. Förhållandet mellan de olika komponenterna torde vara betydligt mer komplext. Grundattityder är, så som Björklund använder begreppet, ”generellt formulerade värderingar och/eller generella påståenden om verkligheten.”[12] Middendorp talar å sin sida om the abstract level på vilken abstract notions eller abstract principles hör hemma.[13] Middendorp menar att på den högre abstraktionsnivån har vi de underliggande värderingarna som kan jämföras med vad jag kallar grundattityder. Middendorp menar till skillnad från Björklund att elementen på alla nivåerna konstituerar ideologin.[14] Detta ligger i linje med det ideologibegrepp Sven-Eric Liedman använder.[15] Liedman menar även han att det finns något mer i en ideologi än de komponenter som visas i figur 1, men att även dessa hör till ideologin.[16] Han menar att man kan tala om vissa grundvärderingar som ligger fast i ideologin trots skiftningar i den konkreta politiken.[17] Middendorp är å sin sida inte helt konsekvent utan antyder på vissa ställen att ideologins viktigaste kärna trots allt finns på de högre abstraktionsnivåerna.[18] Det går således inte att säga att han menar att en ideologi för att vara konsekvent alltid måste uttala en viss typ av värdering eller till och med en viss specifik ståndpunkt. Vore det fallet skulle man av Middendorps egna konstateranden, rörande konservatismens representanter, dra slutsatsen att konservatismen inte utgör en enhetlig ideologi.[19]

*

Konservatism är! - min hypotes

Jag anser inte att man som i socialism och liberalism kan peka ut ett antal grundvärderingar för att utifrån dessa deducera fram vilka värderingar och ståndpunkter som är konservativa. Frågan vad som är konservatism kan inte besvaras på samma sätt som om den gällt någon av de abstrakta ideologierna. Eftersom liberalism och socialism är abstrakta begrepp blir de giltiga som idealtyper över en mycket lång period och på olika platser. Folk ansluter sig till idealtypen medan konservatism springer ur folks pragmatism och sunda förnuft. Idealtypen får konstrueras utifrån en hos konservativa existerande tankevärld, istället för att en tankevärld implementeras i människors tänkande. Denna ”empiriska” tankevärld skiljer sig mellan olika kontexter och den konservativa idealtypen därmed. Konservatism som begrepp måste därför hela tiden omdefinieras och det måste förekomma flera parallella idealtyper. Det innebär att det inte finns ett svar på vad som är konservativt.

Hyllandet av kontinuitet och en lugn utveckling är central för all konservatism. En av de få abstrakta och därmed universella principerna inom ideologin. Det är emellertid en inställning som endast kan generera en negativ politik. En politik till försvar av det hävdvunna men aldrig ett positivt program för förändring. Få engagerade samhällsmedborgare kan dock vara nöjda med denna negativa roll i politiken. Inte sällan har krav höjts i partier med konservativ partibeteckning om vikten av att leda utvecklingen, inte bara bromsa. Det finns ingen anledning att klandra den konservative som förutom värnandet om kontinuitet och en lugn samhällsutveckling reagerar mot missförhållanden i samhällslivet. Tvärtom, det vore ett utslag av världsfrånvändelse och ansvarslöshet att inte söka positiva lösningar på problem. Frågan är bara om detta är en konservativ gärning. Varför skall socialistiska eller liberala idéer kallas konservativa i vissa tider blott därför att det är människor med konservativa grundattityder som företräder dem?

Jag anser emellertid att den konservative är hänvisad till sin egen kontext, till den sociala och kulturella miljö han lever i. Han kan inte ta ett färdigt politiskt paket från en annan plats. Det fanns på 60-talet en nykonservativ rörelse i USA som sökte importera en ”europeisk” konservatism. Detta var lika dömt att misslyckas som när konservativa i dagens Sverige tittar på USA eller Storbritannien och söker överföra deras politiska lösningar. Varje människa är en del av den sociala och kulturella kontext hon tillhör. Detta är nära nog sant per definition men tycks ändock ofta glömmas bort.

Konservatism är en ideologi som är sprungen ur verkligheten. Ur en genuin reaktion mot de konsekvenser den politik som olika abstrakt konstruerade ideal leder till. Den är en empirisk beskrivning av ett äkta mänskligt tankesätt. Det finns emellertid inget fel som jag ser det, att genom induktion söka skapa en teoretisk modell av konservatism. En sådan modell kan tvärtom vara av stor nytta vid analyserandet av ideologin i olika miljöer. Den kan ge förståelse till varför konservativa grundattityder leder till olika värderingar och politiska program i skilda kontexter. Det finns ett tomrum att fylla inom politisk teori på detta område. Det den konservative inte får göra är att ta till denna teoretiska modell för att i den söka svar på vilka värderingar han bör ha eller vilken politik han bör föra.

Jag anser att av ovanstående kan dras två lärdomar. Båda dessa leder till varningar mot ett reservationslöst anammande av nyliberalt tankegods. För det första bör man inte köpa färdiga politiska lösningar att ”hänga på” sin konservativa ideologi. För det andra får man inte inrikta sina krafter så blint på att bekämpa en ideologi att man lierar sig med den andra för konservatismen främmande tanketraditionen.

Konservatism är kommen av common sense och det är också på denna gemensamma kunskapsmassa, långt större än någon enskild individs, som den framtida konservativa poltiken bör bygga. Att konservatismen inte är en ideologi byggd på universella principer gör att vi förutom de konservativa grundattityderna måste hämta näring ur de traditioner som finns i det samhälle vi lever. Vi bör ha ett öppet sinne för nya idéer men vara noga med att inte uppta dem reservationslöst. Nya idéer måste få växa och slå rot i den egna idétraditionen, en tradition som skiljer sig mellan olika tider och platser.