Abbe är inlagd på sjukhuset .... 6 - 12 Januari 2001

Det var ett rent elände ikväll och inatt alltså. Som tur var hade jag en väninna på besök ikväll så hon kan nu intyga för husse (som jobbar) att jag inte överdriver...

Han har inte råkat ut för någonting - inte ätit något annorlunda. Jag har alltså ingen anledning till att detta hände. Han bara var konstig i morse. Igår var han bra...

Kramper- dreglade i en timme och det blev bara värre och värre - kunde knappt gå - höll på att kollapsa - dreglade kraftigt - kräkte, kräkte, kräkte - blodsprängda ögon - TUNG andning.... ja det var ett rent elände.

Han stod upp och så skulle han gå framåt - men kroppen hängde inte med så han vacklade bakåt istället flera gånger. Det högra frambenet stod liksom rakt ut åt sidan för att efter en liten stund bytas till det vänstra istället. Konstigt och "sjukt" såg det ut.

Väninnan bara satt i soffan och tårarna sprutade ut på henne samtidigt som hon väste fram att nu måste vi ringa djursjukhuset. Jag kastade mig på telefonen.

Det MÄRKLIGA var att han var mycket halt och konstig tidigare idag (men inte så som ikväll). Jag trodde att han sträckt sig så han fick förstås vila sig.

Plötsligt blev han bra och var nästan helt som vanligt i några timmar - för att plötsligt bara bli sådär jättesjuk. När vi kom till sjukhuset så var hans rörelser nästan normala igen men han dreglade kraftigt och kräktes flera gånger.

Nu ligger min älskade Abbeplutt på djursjukhuset med dropp. Han röntgades i natt och jag måste bara säga att hade du sett honom så hade du fått hjärteknip.

Det märktes alltså att han var MYCKET dålig men ändå så masade han sig fram och upp på röntgenbordet. Lade tungt sitt goa huvud på min arm och stod ut med både röntgen - kanylinsättning och att veterinären "stretchade" ut hans fyra ben för att klämma och känna på honom. Tårna på hans högra bakben stod rakt ut och hela hunden skakade så att röntgenbordet vibrerade.

EN liiiiten morrning knorrade han fram när hon klämde över hans vänstra höft.

Ojojoj vad han var ynklig och ändå TAPPERT tålmodig med allt och alla. Han tittade på mig på slutet som om han (nu gråter jag) ville förvissa sig om att "du e väl här hos mig nu matte?".  Jodå Abbeplutten jag är här hela tiden sa jag. Duuuuktig vovve, duuuktig vovve... (Jag var i upplösnings-tillstånd inombords men fick förhålla mig tapper för att inte oroa honom).

Han skämdes när han hade kräkt varje gång så jag försäkrade honom om att han var DUKTIG och det verkade lugna honom lite.

Mitt hjärta vill nästan bara brista för mitt älskade, älskade "måndagsexemplar till vovve". Nu får vi se hur det blir imorgon men i alla fall är jag lugnare för jag vet att han blir väl omhändertagen.

Jag TRODDE att han hade sträckt sig på något vis för han haltade mest på höger framben i förmiddags. Ingenting har hänt så jag kan inte förstå detta.

Jag pratade med veterinären om att jag läst att det var utbrett med epilepsi bland rottweilers om det kunde vara något sådant men det uteslöt hon direkt för då beter dom sig absolut inte som Abbe.

Diskbråck eller fel på ryggen kunde det inte heller vara för då hade han inte ens kunnat stappla fram som Abbe gjorde.

Abbe förstod nog att jag var väldigt orolig för att inte kunna få in honom i bilen. Jag körde ända fram till vår grind ifall jag skulle bli tvungen att bära honom. Så sa jag att "nu abbe får du hjälpa mig om du kan - för du ÄR ju tung". Jag lade några köttbullar i bilen och han gick fram och tog försiktigt upp sina framtassar så att jag kunde lyfta honom under magen och baken. Sen när vi kom fram till sjukhuset så stapplade han fram så att jag fick lyfta ut honom ur bilen - det var precis som om han FÖRSTOD att jag gjorde allt för att hjälpa honom men att han var tvungen att hjälpa mig så gott han kunde.

Ett märkligt "psykiskt" band har utvecklats mellan mig och Abbe och detta kände jag så starkt nu ikväll. Han litade helt på mig och det kändes så skönt mitt i allt eländet och rädslan. Jag var så rädd att tänderna skallrade på mig och det var precis som om han blev lugn då och "tog hand om mig".

Mycket märkligt - en verklig "kärlekshandling".

Tillbaka till innehåll

7 januari - Kl. 13.00
Abbe ligger nu på IVA (intensivvårdsavdelningen). Läget är oförändrat men inte värre. Veterinären misstänker hjärnhinneinflammation eller infektion med immunologisk reaktion. Imorgon får dom alla provsvaren när labbet öppnar.

Veterinären försäkrade mig om att han är under ständig uppsikt och absolut inte lämnas ensam så jag är lite lugnad av det, men mitt hjärta brister vid tanken på att jag inte får vara där och ligga vid sidan om honom och trösta. Men jag förstår att det är mer upprörande för Abbe och att han behöver lugn och ro.

7 januari - Kl. 18.00
Ringde för att höra om han blivit något bättre men det var samma läge. Åhhhh vad jag har gråtit och varit orolig idag. Mitt hjärta brister nästan och jag kan inte tänka på annat än min lille Abbeplutt.

8 januari - Kl. 07.40
Dom har inte ringt från djursjukhuset så då utgår jag ifrån att läget är detsamma. Dom lovade absolut att ringa om det blev sämre eller bättre men telefonen har varit tyst inatt.

Nu får jag ge mig till tåls tills provsvaren kommer vid lunchtid. Ska jobba idag så jag kan inte skriva här förrän efter klockan 17.00.

Vaknade inatt av att det kliade på hela min kropp - allergianfall så jag fick ta medicin. Nu känns det ändå lite bättre men åhhhhhhh vad jag vill hälsa på min älskling och krama honom. Tyvärr är det inte tillåtet eftersom dom tycker att det gör hunden mer orolig när man går därifrån. Jag får lita på experterna nu och gå till jobbet suck...

Tillbaka till innehåll

8 januari - Kl. 18.45
Veterinären ringde till mitt arbete klockan 9 i morse och ville ha mitt medgivande att söva ner Abbe för att ta ut ledvätska att göra tester på. Hunden var inte bättre idag och dessutom hade hans ben svullnat upp mycket. Jag gav mitt medgivande till detta på villkor att hunden inte lider i onödan.

Sååååå klockan 14.30 idag ringde dom och sa att Abbe lider av en mycket kraftig ledinflammation. Vad orsaken är vet man inte ännu för flera av proven dom tagit blir inte klara förrän i morgon. Men ledinflammation behandlas med antibiotika och det har han ju fått ända sedan han kom in i lördags kväll - så behandlingen är i alla fall rätt. Hoppas bara att han nu känner sig bättre redan imorgon.

Jag känner mig lugnare av att VETA vad han lider av för jag trodde helt ärligt att Abbe skulle dö ifrån mig. Sorgligt är det att han fortfarande är dålig och att vi inte kan träffas. Det är bättre för HUNDEN att man inte hälsar på sägs det eftersom det annars blir förvirring vid avsked. Dessutom är det inte bra för hans leder om han skulle bli sådär jätteglad att vi kommer. Då kanske han hoppar och så och skadar sig ännu mera. Bäst att stålsätta sig.

Veterinären vill behålla honom i några dagar för att se att det här verkligen går tillbaka med hjälp av penicillinet. Han tror inte att Abbe kommer att få några men av detta, så inatt kan jag nog sova lite...

Kram till alla som skickat snälla mail till mig!!!

Tillbaka till innehåll

9 januari - Kl. 23.00
Idag har dom satt in även kortison på Abbe. Han har fortfarande problem att resa sig själv och har ont när han står och går. Han ligger därför ner nästan hela tiden i sin bur på djursjukhuset och får smärtstillande medel.

En ortoped har tittat på honom idag. Proverna för Erlichia och Borrelia var negativa och därför tas nu prover för att utröna om Abbes immunförsvar är medfött dåligt.

Så diagnosen är ställd och rätt behandling påbörjad. Orsaken ska dock utredas men kan ta lite tid. Han kommer att få äta penicillin och kortison under en lång tid eftersom detta enligt veterinären kan ta lång tid. Vi har fått ett vagt löfte om att få hem honom på fredag och det hoppas jag verkligen - för jag tror han har det bättre om han ligger och sover här hemma. Husse är ledig på fredag och vi båda är ju hemma lördag, söndag. Om han fortfarande har svårt att resa sig själv på söndag kväll har jag fått löfte av en vän att hon kommer hit till vår lägenhet och är hos honom måndag, tisdag (sen får vi se hur vi gör) - han ska i alla fall inte behöva vara ensam hemma någon längre stund.

Jag är ju såklart mycket ledsen, men ändå liiiiite lättad över att det inte var något livshotande.

Jag fortsätter att rapportera här när jag får veta något mer.

Tillbaka till innehåll

10 januari - Kl. 21.45
Idag är jag inte lättad längre utan istället mycket orolig IGEN.

Veterinären har idag satt in en medicin till för han misstänker nu starkt att Abbes immunförsvar angriper hans kropp (Autoimmun sjukdom). Denna medicin ska försöka dämpa detta så att hans kropp kan ta till sig penicillin och kortisonbehandlingen. Han är alltså inte bättre utan har fortfarande mycket ont när han står och går. Mycket svårt att resa sig upp själv. Dock äter, dricker, kissar och bajsar han och ur veterinärsynpunkt räknas detta ÄNDÅ som bra - även om själva ledbesvären inte är bättre.

Jag har funderat massor och kom på att Abbe ju hade ett maskangrepp för några veckor sedan. Jag avmaskade ju honom då men har hört att maskarna KAN orsaka infektionssjukdom och därför ville jag att dom ska ta ett avföringsprov nästa gång han bajsar för att analyser om han möjligen har någon mask kvar.

Veterinären trodde absolut inte att detta är någon orsak till Abbes tillstånd men jag propsade på detta prov så det har han lovat att de ska göra. Blir även skönt för mig att VETA att det inte finns en enda maskplutt kvar i honom.

Jaaaa, jag är hysteriskt orolig och makalöst ledsen och beter mig väl som en riktigt "hönsmatte", men jag kan inte hjälpa det. Jag lider så av att sväva i ovisshet om hur lång tid det tar för honom att bli bättre. Jag vill ju inte att min gulligaste voffseloffse ska lida, känna sig övergiven eller rädd. Detta tär verkligen på husse och mig.

Håll nu tummarna för att veterinären säger att han mår bättre imorgon.

Tillbaka till innehåll

11 januari - Kl. 21.30
Nuuuuuuuuuuuuuu har den nya medicinen hjälpt!!!!!!

Abbe har tillfrisknat mycket med hjälp av medicinen dom satte in igår. Enligt veterinären kan han resa sig och gå. Han haltar bara lite grand. Svullnaden i benen har minskat kraftigt.

Vi får hem honom imorgon. Ska tala med veterinären kl. 16.00 och sedan åker 'Abbeplutten - Matte och Husse HEM.

Åhhhhhh vilken tur alltså att denna medicinen hjälpte.

Jag skriver imorgon om vad veterinären har kommit fram till genom alla prover som tagits.

Ha en skööööön kväll - för det har jag!!!!

Lycklig.....hihihihi

Tillbaka till innehåll

12 januari - Kl. 19.00
Åhhh äntligen har vi honom HEMMA. Nu ligger han och husse i sängen (jodå-kungligt ska det vara hahaha) Dom SNARKAR i kapp och jag bara KÄNNER hur dom trivs när jag stått därinne och tittat på dom....

Vi kom upp på djursjukhuset idag kl. 16.00. Direktregleringen var gjord med vårt försäkringsbolag så husse betalade så att det var gjort. Så satte vi oss och väntade och efter en liten stund kom en stor svart hund och nosade, viftade på svansen och visade stort intresse för oss.

Jag fattade inte direkt att det var våran Abbe för denna hunden såg så FRISK ut..... jag hade ju förväntat mig en mager, eländig och smått haltande hund men inte Abbeplutten inte. Han har ätit och varit ALLAS kelgris däruppe, så han hade knutit MÅNGA kontakter med folk och djur.

Sjuksköterskor, veterinärer och djurvårdare kände igen honom och pratade med honom när dom gick förbi och två stannade till och talade om vilken charmknutte han varit och att han varit allas kelgris. (Åhhhhhh vad STOLT jag blir över honom). Jag frågade om han varit snäll och det hade inte varit några som helst problem - så blir det någon mer gång kommer jag inte att vara lika orolig över att han bor borta från sin matte.

Abbe är glad att vara hemma, det känner jag - men han är förstås lite omtumlad så vi låter honom vara så han får sniffa och snuffa som han vill. Men nu sover han som sagt som en STOCK på min sänghalva.

Tillbaka till innehåll

Jag var igår och köpte två nya mattor på IKEA + glidskydd att ha mellan matta och golv - för jag TRODDE ju att han skulle ha problem att resa sig och gå dåligt, därför tänkte jag "spara hans leder" från det lite glatta parkettgolvet. Visserligen är det mycket FINT med mina nya mattor - men det behövdes minsann inte köpas för Abbes skull... jajaja, vad gör inte en hönsmatte för sin lille voffse.

Tillbaka till innehåll

Diagnos-Orsak

Såhär skriver veterinären i eftervårdspapperet:

Efter flera dagar på Djursjukhuset mår Abbe mycket bättre än tidigare. Som Ni vet har vi behandlat honom för en akut ledinflammation (Polyartrit) i flera leder. Detta tillståndet uppstår när kroppen attackerar sina egna vävnader, en s k immunmedierad sjukdom. Det är typiskt att det drabbar unga djur och att man med kortisonbehandling får en snabb läkning. Abbes leder är inte längre svullna och han stödjer fint på alla ben och han är jättepigg idag och äter med god aptit och har ingen feber. Han skall under en lång tid framöver stå på kortison och Imurel som dämpar immunförsvaret. Det finns tyvärr en viss risk att hans problem återkommer, det är därför vi kommer att trappa ut medicineringen mycket långsamt. Ge honom alla mediciner enligt receptet.

Återbesök ska göras om 14 dagar för hälsokontroll och blodprovstagning.

Jag frågade veterinären varför han har immunmedierad sjukdom och det finns inget svar på det, utan vissa hundar (även människor) föds med detta.

Tillbaka till innehåll

Medicinering

Herreguuuuuud alltså vad mycket medicin han ska äta. Dom hade inte hela mängden hemma på Apoteket så vi får lösa ut i omgångar. Idag gick det på 700 kronor och det är uppåt 30 stk tabletter av olika sorter som han ska äta per dag...

Jag kunde inte låta bli att fotografera medicinhögen - Husse skrattade lite och kallar nu mig för "den lilla apotekaren" hahaha.

Medicinerna han ska äta heter: Prednisolon (kortison) - Imurel (immunförsvaret) - Acinil (skonar magen) - Keflex (antibiotika) - Vibramycin (antibiotika).

Ja fy för den lede alltså vad mycket piller det blir - MEN, blir han bara bra så är det värt det!!

Jag frågade veterinären rent ut idag om han tyckte att det var djurplågeri att låta Abbe leva om han drabbas igen. Veterinären tyckte absolut inte det eftersom vi nu VET orsaken och kan sätta in rätt behandling direkt om några symptom visar sig. Åhhh vad jag blev glad för detta svaret. Men jag kan säga att OM Abbe lidit/lider av detta så hade jag inte kunnat vara så egoistisk att låta honom fortsätta sitt liv - det är ju något man måste vara införstådd med när man tar sig an ett djur och därför ville jag försäkra mig om vad veterinärens åsikt var.

Tillbaka till innehåll

Kostnad

...det är TUR att man har en försäkring för annars hade man inte redat ut det tror jag.

Hela kostnaden från den 6 -- 12 januari (6½ dygn) gick på 14.630 kronor inkl. moms

Försäkringsbolaget betalar 80% så vi fick betala 3056 kronor + medicin 700 kronor (inte allt är utlöst än).

Jag är OTROLIGT tacksam att djursjukhuset finns och att vi är försäkrade i Sveland.

Fast helt ärligt så trodde jag nog ändå att det skulle kosta ännu mer. Jag hade räknat lite löst härhemma och kommit fram till sisådär en 6 - 7000 kronor utan medicin, så det blev ÄNDÅ ett glatt besked.

Så nu är vi luspanka - igen hihi.

Men Abbeplutten är värd varenda krona i världen - man ska ju bara ha beloppet att tillgå just då när hunden löses ut...

Vi har i alla fall "fått mycket för pengarna". Sitter här med 3 A4-sidor fullskrivna med allt vad dom gjort med Abbeplutten. Mediciner, injektioner, sövning, provtagningar, veterinärkostnade och djurskötarkostnad, infusioner, avföringsprov, prov på borrelia/erlichia, kanyler och sprutor och jaaaaa tänk dig själv att listan är låååång.

Jag är i alla fall OTROLIGT NÖJD med vården för han blev ju "frisk" igen och fick komma hem till oss.

Tillbaka till innehåll

EFTERVÅRD - 2 februari 2001

Jaha, så började då den låååånga medicineringsperioden. 13-22 januari vill jag nästan inte tänka på för Abbe åt ju MASSOR av medicin då och han var HELT borta den lille plutten. Visserligen haltade han ingenting men det enda som vi fick honom att göra var att sova, sova, dricka, äta, kissa. Han låg och skräpade på mattan som om det knappt var något liv i honom.

En "biverkning" som har varit under hela tiden (och fortfarande) är att han väldigt ofta när han ätit och druckit slickar sig oavbrutet om munnen och för varje gång han gör det så klapprar han med tänderna. Han liksom slår ihop dem så det hörs ljudligt. Jag TROR att han är torr i munnen av medicinen, men veterinären kunde inte hitta några sådana biverkningar.

Sedan har vi sakta men säkert trappat ner medicineringen och han har blivit fysiskt piggare med tiden. Under en lång period så tyckte jag att han verkade deprimerad. Han tittade OFTA på mig med stoooora oförstående ögon och ville inte precis någonting.

31 januari Återbesök hos veterinären
Veterinären stretchade Abbes ben för att kolla om han hade ont, men det hade han inte. Blodprov togs för att konstatera om Imurelens biverkningar hade satt in. Man kan tydligen få problem med benmärgen som bieffekt av denna medicin - men allt var okej, så vi fortsätter medicineringen som planerat. Om en månad ska vi dit igen för att kolla honom. Veterinären tyckte att det nu var hög tid att börja återgå till normal aktivitet igen, så nu blir det dagliga skogsrundor på 45 - 60 minuter för att så småningom komma upp till normala rundor... åh vad skönt och jag känner mig så glad.

Igår, 1 februari, märkte jag för första gången en tendens till "verklig vakenhet". Då kom han med sin trasa och ville minsann leka liiiite.

Idag, 2 februari, har vi börjat trappa ner medicinen så att han äter kortison varannan dag (låg dos) och Imurel varannan dag (samma dos) och MINSANN om det inte blev ett riktigt genombrott idag.....

....vi var i skogen tillsammans med min väninna och hennes två hundar och det var lite sprutt i Abbe. På kvällen rapporterade Husse att dom hittat en övergiven boll och att dom hade lekt med den en stund. Och nu vid sista kvällsrundan med mig så trippade Abbe på som han gjorde innan denna förfärliga sjukdom slog till.

Han verkar alltså idag som om han hämtat sig helt och jag HOPPAS att detta kommer att hålla i sig. Men vi kommer att ta allt i Abbes takt. ÄR han trött någon dag så ska jag inte tvinga honom eller påfresta honom.

P.S. Jag har lärt mig av min instruktör att Abbe KAN ha verkat MER deppig och slö på grund av att JAG varit så orolig för att överanstränga honom. Hon tror att Abbe har dragit lite "pennor" med sin matte och faktiskt utnyttjat situationen och därigenom fått "sjukdomsvinst". Ja, kanske det är så men hellre det än att jag överansträngt honom. Nu är vi i alla fall tillbaka mer till det normala....

10 februari, Vi är ute på entimmespromenad varje dag. Har spårat en gång och ska igen imorgon söndag. Abbe har också spenderat vissa timmar tillsammans med min snälla instruktör/väninna och hennes två hundar. Eftersom jag ju går i skolan då och då så blir det lite för länge för Abbe att vara ensam och då får han besöka sina vänner ett tag. Detta bygger ju också upp hans humör lite för ojoj vad han är glad för dom...

Allt verkar mycket bra förutom att han är lite slö. Han gallopperar inte mycket, utan lunkar helst på i maklig takt - men det gör ingenting. Det enda jag är orolig för är OM han möjligen är öm i lederna och inte vill galoppera för den sakens skull. Nåja, eftersom han inte haltar eller uppvisar några andra tecken på att något är fel så får jag ju utgå ifrån att han mår bra och att det är medicinen som gör honom lite "slö".

30 mars, Vi har varit hos veterinären två gånger till för blodprovstagning och båda har visat sig vara BRA. Vi ska dit igen i april så får vi se. Anledningen till blodkontrollerna är att hunden kan få biverkningar av så lång tids medicinering och det är detta dom kontrollerar.

Vi har fått beskedet att från februari och 6 månader framåt ska Abbes medicinering pågå. Det är bara kortisonet "Prednisolon 5 mg" som är kvar och det ska han ha var tredje dag i ett halvår framåt. Det måste trappas ner väldigt långsamt pga den jättedoseringen av medicin han har haft.

Abbe är dock helt tillbaka till sitt "gamla jag". Han väger åter 47 kilo, vilket är bra. Pälsen glänser och humöret och lekfullheten är på topp. Vi är ute varje dag i skogen en timme och "bygger upp hans muskler" så han ser jättefin ut nu. Vi tränar lydnad nästan varje dag i korta perioder, men hoppade av lydnadskursen på brukshundsklubben för vi tar numera dagarna som dom kommer. Vissa dagar är han ju lite tröttare så då får det vara med träningen.

Jag skriver här igen om något händer, annars anser jag att pärsen är över.

Tillbaka till innehåll