Debatten om vänsterpartiets Kubaseminarium den 17 april på ABF-Huset i Stockholm fortsätter. Här nedan återger vi fullständigt de publicerade inläggen i de senaste två numren av Arbetaren.

Vänligen,

Alexis Gainza Solenzal

Arbetaren nr 17/99 s 36 Läsarbrev

Vänterpartiets Kubaseminarium:

"Därför släppte vi inte in oanmälda"

I förra nummer av Arbetaren beskrev exilkuban Alexis Gainza Solenzal hur han och hans vän Carlos M. Estefanía Aulet misshandlade utanför vänsterpartiets Kubaseminarim i ABF-Huset i Stockholm. Han kritiserade också arrangemanget för ensidighet. Här svarar vänsterpartiets Berit Jóhannesson.

Arbetaren sökte mig för en kommentar till den beklagliga händelsen på ABF-Huset i samband med ett seminarium om Kuba. Då jag var upptagen och inte kunde nås svarar jag i stället på detta sätt.

Först vill jag beklaga det inträffade. Våld löser aldrig några problem och vi tar helt avstånd från detta sätt att agera. Det var inte arrangererna som brukade våld utan en besökare. Vi vet också att mycket känslor är i svall när Kuba diskuteras och därför hade vi begärt att få polis på plats till mötet för att undvika konfrontationer. Det var tyvärr inga poliser närvarande och de hade inte meddelat oss att de inte skulle komma. Nu fick vi kalla dit dem när det tråkiga redan hänt.

Vårt seminarium var ett led i det kubanska besöket i Sverige. Våra gäster representerade en mängd olika folkliga rörelser på Kuba. Motivet för att vi inbjudit dem var att vi anser att diskussion och möten är befrämjande för utveckling och att kunskap och dialog är en förutsättning för förståelse och förändring. Våra gäster hade varit ute på olika orter och fått möjlighet att diskutera med organisationer och folkrörelser om svensk och kubanska folkrörelserverksamhet. Seminariet skulle var avslutningen på detta besök. För att få så bred diskussion som möjligt hade vi inbjudit en mängd representanter för organisationer och rörelser inom svenskt föreningsliv till mötet. De fick anmäla sig för deltagande.

Därför släpptes inte icke anmälda.

De båda exilkubaner som var intervjuade i förra nummer påstår att det saknades regimkritiker. Första delen av seminariet handlade om USA:s blockad mot Kuba. USA har i sin lagstiftning ålagt andra länder förbud att handla med Kuba. En blockad som FN fördömt. När den senaste omröstningen skedde i FN röstade bara USA och Israel mot fördömande. 157 stater röstade för fördömande. Häribland Sverige. På mötet fanns representanter för UD och Forum Syd, riksdagsledamöter och EU-parlamentariker som gav sin syn på frågan och kubanerna redovisade sin syn.

Den andra delen av mötet handlade om folkstyre på Kuba och här i Sverige. Här redogjorde kubanerna för sitt samhälles organisation och en svensk historiker och en författare redogjorde för vår historiska utveckling och hotet med vår demokrati i nutid.

Att redovisa detta som bara en röst för regimtrogna kubaner är fel men man för ju tycka det om man vill. Men då måste också de inbjudna kubanerna få uttrycka sin åsikt och syn på saken. Vår åsikt är att diskussion och öppna kontakter främjar utvecklingen. Vi kommer att fortsätta dialogen. Vi kommer att främja kontakter och vi fortsätter att kämpa mot USA:s blockade mot Kuba. Detta för det kubanska folkets skull.

Berit Jóhannesson

Ordförande i Vänsterns solidaritetsforum.

Arbetaren nr 18/99 s 28 Läsarbrev

Varför så blygsam, Berit Jóhannesson?

Du kunde ha nämnt dig själv som regimkritiker (i kommentaren till tumultet kring vänsterpartiets Kuba-seminarium, Arbetaren nr 17). Du kunde ha skrivit detsamma som du sade till mig under seminariets lunchpaus: att du håller med om att den nuvarande regimens monopol på offentlig diskussion är kontraproduktiv.

Sådant får man inte säga på Kuba idag, alltså är du regimkritiker.

Problemet är antagligen att du inte "får" säga det offentligt i Sverige heller, av hänsyn till väljare som fortfarande sympatiserar med Castro-monopolet.

Den lista som du ger på seminariets regimkritiker består mest av snömos. Anna de Geer from Forum Syd var där för att rapportera vad det svenska föreningslivet gör för Kuba, och sade inte ett ord varken till försvar eller till kritik. "EU-parlamentarikern" och "riksdagsledamoten" som du nämnde var båda från vänsterpartiet och lika lojala med Castro som du själv. Representanten för svenska UD hade som uppgift att citera sin regerings och EU:s åsikter om USA:s blockad - det ger honom till regimkritiker i tjänsten, men han var också den ende.
Vad exilkubanerna efterlyste, var naturligtvis kubanska regimkritiker från Kuba. Men ni vill inte ta i dem med tång. Enpartisystemet ska duga åt kubanerna (men själva skulle ni inte stå ut).
Dagen efter Kuba-seminariet fortsatte vänsterpartiet med samma ämne, internt. Det vore bra om du ville rapportera vad som hände där. Sade du kanske att Castros politiska monopol är mer till skada än till nytta för kubanerna?

Hjärtliga hälsningar

Lasse Morin

Medlem i svensk-kubanska föreningen.

Arbetaren nr 18/99 s 28 Läsarbrev

Misshandlaren hyllad som hjälte

Berit Jóhannesson tar avstånd från det våld undertecknarna utsattes för på v:s Kubaseminarium. Hon skriver dock inte om hur misshandeln mot oss legitimerades innanför dörrarna på seminariet. När misshandlaren återkom till seminariet strax efter klockan fyra bemöttes han av att salen hyllade honom som en hjälte, med ett regn applåder! Jóhannesson har rätt i att "mycket känslor är i svall när Kuba diskuteras". Kubanska flyktingar har ju ständigt utsatts för trakasserier av våldsamma Castroanhängare.

I nykommunistisk anda skriver Jóhannesson att "gäster representerade en mängd olika folkliga rörelser på Kuba" (vår kursivering). Det vore ärligare om Jóhannesson erkände att de organisationer hon kallar för folkrörelser är likadana som de sovjetiska folkrörelserna var: deras främsta funktion är att förvandla sina medlemmar (arbetare, kvinnor, studenter, mm) till partistatens slavar.

Jóhannesson menar kanske att den Castrotrogna Svensk-kubanska föreningen, hedersgästen på seminariet, upptar en viktig plats "inom svenskt föreningsliv". En skamlig plats i så fall: "Föreningen har i åratal bedrivit en smutskastningskampanj mot den kubanska demokratiska rörelsen. Föreningens ordförande, Eva Björklund, berättigar i medlemtidskriften "Kuba" (nr. 2/99, sid 9) domen och fängslande av de fyra internationellt kända oppositionella Vladimiro Roca, Martha Roque, Felix Bonne och René Gómez. Hon förlöjligar dessutom den massarresteringsvåg som ägde rum före deras rättegång (ett hundratal oppositionella arresterades, och ytterligare andra sattes i husarrest).

V välkomnar alltså de krafter som inte kämpar för Kubas nödvändiga demokratisering, men inte de kubaner som upplyser om nödvändigheten av att solidarisera sig med Kubas folk, och dess demokratiska rörelse.(Eller med Eva Zetterbergs egna ord: "Ni är inte inbjudna!").
Jóhannesson medger att första delen av seminariet handlade om USA:s blockad mot Kuba. Karakteristiskt för v är dock att de i kampen mot handelsembargot endast solidariserar sig med de kommunistiska makthavarna. V vet att de flesta oppositionella, bl a socialisterna i Corriente Socialista Democr·tica, i Kuba fördömer handelsembargot (se Latinamerika nr. 4/99, sid 12-15). V har emellertid aldrig solidariserat sig med dessa oppositionella. De blev inte heller inbjudna till seminariet!
Johannensson försäkrar oss gång på gång att hennes parti står för dialog, kontakter, diskussion mm. Men inte förrän v inbjuder både regimkritiska och regimtrogna kubaner till sina seminarier, så att båda parter "får utrycka sin åsikt och sin syn på saken" kan man verkligen prata om en dialog. V:s Kubaseminarium var helt enkelt en monolog som legitimerade Castros diktatur. Denna monolog genomfördes av v för den kubanska regimens skull.

Alexis Gainza Solenzal

Carlos M. EstefanÌa Aulet.