Under många år närde den kubanske författaren René Vázquez Díaz en dröm.
Ända sedan revolutionen 1959 hade de kubanska författarna varit splittrade,
de som var för revolutionen levde på Kuba, de som var motståndare eller
kritiska fanns i exilen. Under åren stärktes de ideologiska motsättningarna,
oförsonligheten.
Trots att de tillhörde samma kultur, skrev på samma språk, var det helt
otänkbart för dem att tala med varandra. I det officiella Kubas
litteraturhistoria fanns inte exilens författare omnämnda. Och för de som
levde i exil var alla som frivilligt stannade kvar på Kuba inget annat än
"Castro-diktaturens lakejer".
Nu ville René Vázquez Díaz att de skulle mötas.
Maj 1994. I ett vårkallt Stockholm samlas en grupp författare. En del kommer
från Kuba, andra från USA, Frankrike, Spanien och Tyskland. Officiellt har
de tidigare aldrig träffats sedan exilen skiljde dem åt. Nu ska de prata,
utbyta erfarenheter från två politiskt skilda världar. Seminariet "Kubas
författare och den kubanska kulturens bipolaritet" anordnas av Olof Palmes
internationella centrum.
Ska mötet mellan författarna bli början till en politisk öppning mellan Kuba
och USA?
En knapp vecka senare. Det är en grupp trötta personer som småfrysande
dricker sitt morgonkaffe. Efter intensiva och många gånger hårda
diskussioner har man enats om en deklaration i två punkter:
1. "Den kubanska kulturen är en enda, vara sig den skapas på Kuba eller
utomlands, och den tillhör vår nations arvegods."
2. "USA:s ekonomiska och finansiella blockad mot republiken Kuba bör
ofördröjligen och villkorslöst hävas som ett absolut nödvändigt bidrag till
återställandet av nationens jämvikt."
René Vázquez Díaz, som tog initiativet till författarmötet, bor sedan 1974 i
Sverige. René kom hit som student och en av de stora fördelarna kanske det
som helt möjliggjorde mötet är att han accepteras både av de som lever på
Kuba och av författarna i exil.
Allt började med övertygelsen att om vi inte samtalar med varandra kan Kubas
desperata situation sluta i en katastrof. Och eftersom politikerna vägrar
starta dialogen så får istället vi författare visa prov på politisk klokhet.
När jag presenterade idén för Pierre Schori stödde han omedelbart projektet.
På Palmecentret förstod man också hur viktigt detta var, berättar René
Vázquez Díaz.
Detta hindrade inte att många författare var misstänksamma och skeptiska.
"De andra kommer inte att ställa upp" och "Varför skulle jag utsätta mig för
fiendens förebråelser" var sånt René fick höra.
De första dagarna präglades av intensiva och många gånger hårda diskussioner
där ömsesidiga anklagelser utslungades. Flera gånger såg det ut som om
samtalen skulle kollapsa, men till slut hände ändå något märkligt.
Litteraturen, poesin, övervann politiken, övervann polariseringen.
Några av de deltagande författarna kallade mötet för en stor släktträff där
man äntligen skulle få chans att reda ut all förbittrad ilska som
ackumulerats under åren. Och som i alla familjer vill man inte tvätta sin
smutsiga byk offentligt. Därför var den viktigaste delen inte det öppna
seminariet, utan de intensiva samtal som fördes dagarna dessförinnan.
Kanske var det framför allt insikten om att konflikten mellan de två Kuba
mycket väl kunde sluta i ett blodbad som fick författarna att enas om en
gemensam deklaration, trots att de politskt stod så långt ifrån varandra.
Och än mer var det förmodligen insikten om att litteraturen står över
politiken och att det som skrivs är lika kubanskt, oavsett om författaren
bor i Miami eller Havanna.
Det stora värdet ligger i att deklarationen undertecknades självständigt,
fritt från kommunistpartiets byråkrater och exilens kungar. Mötet visar att
verkligheten inte består av två definierbara läger av vilka det ena kommer
att segra, fortsätter René.
Då, i maj 1994 var alla överens om att något hade lossnat, en process har
startat, mycket blygsamt, men med ett stort symbolvärde.
Vad har då hänt, två år senare?
I inledningen till boken från seminariet skriver René träffande: "Ingenting
liknar en kubansk kommunist mera än en kubansk antikommunist". I vissa
exilkretsar i Miami var dock kritiken mot initiativet i Stockholm mycket
hård. Framför allt reagerade man mot kravet på att blockaden skulle hävas.
En av dem som fick klä skott för kritiken var Heberto Padilla,
exilförfattare, men också förespråkare för dialog och samtal.
Hittills har två kubanska kulturer levt sida vid sidan, nu sa vi klart att
det finns en kubansk kultur, en "kubanism", säger Heberto Padilla.
Född 1934 hör också han till "revolutionens" generation. Framtiden, den ser
Heberto Padilla hos den nya, unga generation författare som håller på att
växa fram, både i exilen och på Kuba. Dessa unga författare vill rädda och
bevara det som finns av den kubanska kulturen. De är inte lika låsta av det
förflutna, av vem som är vän eller fiende. Samtidigt, menar Heberto Padilla,
måste den kubanska regimen öppna sig, så att en demokratisk utveckling blir
möjlig.
Lyftande av blockaden skulle stimulera människor att delta i en
demokratisering av det kubanska samhället. Nu används USA-embargot som en
förevändning av de som inte vill diskutera de nödvändiga förändringar som
krävs på Kuba, menar Heberto Padilla.
Reina Maria Rodríguez är poet, född 1952. Hon lever i Havanna, på Kuba.
Reina Maria är, säger hon själv, "inte en intellektuell, utan en konstnär"
och de hårda politiska diskussionerna under seminariet kändes
väsensfrämmande för henne. Men efter två dagar kände hon sig lycklig: man
hade uppnått ett språkets möte, ett estetikens möte.
Jag har alltid varit övertygad om att lösningen står att finna utanför
politiken. Kuba är ett land med en rik kultur. Denna kraft lever vidare,
oavsett de materiella omständigheterna, konstaterar Reina Maria Rodríguez.
Två år senare träffar jag henne på nytt, hemma i Havanna. Denna kväll som
så ofta är hennes lägenhet, belägen högst upp i ett hus i Havannas gamla
centrum, fulld av unga poeter och författare som ska delta i uppläsningar
och diskussioner. Det är framför allt till dem som Reina Maria kunnat
återföra sina personliga intryck
Till det viktigaste med mötet i Sverige var att vi fick lära känna
författare som varit myter, personer vars böcker vi aldrig fått läsa. Nu
kunde vi kopiera och lära känna deras texter. Många på Kuba vill också veta
mer om diskussionerna i Stockholm.
Intresset har varit stort kring den antologi med texter från seminariet som
Palmecentret publicerade. Men har det lett till något resultat?
På den politiska nivån tror jag inte att vi fått något större genomslag.
Inte så att vi har misslyckats, men politiken, den har sitt eget språk.
Ortodoxin finns både på Kuba och i exilen. Så även smärtan, den situation
som det delade Kuba skapar hos oss alla. Det gäller att öppna ett politiskt
och kulturellet utrymme där även andra krafter får plats, menar Reina Maria.
På Kuba är den ekonomiska situationen idag ännu svårare än vid tiden för
Stockholmsmötet. Reina Maria är djupt orolig över det förfall som drabbat
samhällsmoralen när all människors kraft går åt till att skaffa mat,
medicin, kläder och andra varor. Och det kan inte lösas genom samtal mellan
författare. Men, säger hon:
Jag är övertygad om att processen mot en öppning fortsätter. Den splittring
vi nu upplever kan inte råda för all framtid.
Och René Vázquez Díaz, han uttryckter det så här:
Man kan åka från ön, men ingen kan någonsin lämna Kuba. Kubanen har lätt att
assimilieras men likväl förblir han besatt av den karibiska ö som heter
Kuba.
Om projektet
Boken med författarnas inlägg från seminariet i Stockholm heter "Kuba:
dialogens möjligheter i en brytningstid" och kan beställas från
Palmecentret.
Sedan seminariet i Stockholm har det hållits flera nya författarmöten.
Palmecentret har också fortsatt arbetet med att åstadkomma en dialog mellan
kubaner på Kuba och de som lever i exil.
Utgångspunkten för Palmecentrets arbete är att en sund ekonomisk utveckling
är nödvändig för den fortsatta demokratiseringen av det kubanska samhället.
Därför utgör USA:s ekonomiska blockad ett hinder för demokratiseringen.
Palmecentret arbetar vidare för att utöka kontakterna, både på Kuba och
bland exilgrupper. I framtiden hoppas man också att det ska bli möjligt för
fler organisationer inom arbetarrörelsen att stödja projekt på Kuba.