-Västerbottens kuriren, 990709, Debattsida

-Facket på Kuba tämjer arbetare

-Kubas arbetarcentral – Central de Trabajadores de Cuba (CTC) – är den enda legala fackföreningen på Kuba. Kommunistpartiet väljer dess styrelse, och styrelsen ser till att facket följer partiets linje. I stället för att försvara arbetarnas intresse, bevakar CTC sina medlemmar och ser till att de fullgör regimens krav. På det sättet har facket fått uppgiften att vakta över effektiviteten, produktiviteten, arbetsdisciplinen, vilket vanligtvis är arbetsgivarens ansvar.

-CTC gör ett unikt jobb för att tämja löntagarna. Genom ”socialistisk tävling” och ”frivilligt arbete” tvingar CTC arbetarna att jobba övertid, på helgerna eller på landet utan betalt. Uppoffringarna betalas med bonus genom vilka de mest underkastade arbetarna får ”rätt” att köpa bristvaror, exempelvis tv-apparater, kylskåp, kläder. Tillsammans med kommunistpartiet ser CTC också till att arbetarna är lojala och att de inte missar demonstrationer arrangerade av regimen som i slutändan är den som betalar ut löner. Att strejker är förbjudna på Kuba är inte CTC emot.

-Det är statliga anställningsbyråer som anställer arbetarna till de internationella företagen som investerar på Kuba. Företagen betalar den kubanska staten 450 dollar per anställd och månad, de anställda får sedan pesos för ungefär 10 dollar i lön. Mer en 90 procent av lönerna konfiskeras alltså av regimen. Detta missförhållande går emot Internationella arbetsorganisationens (ILO) folkrättsliga överenskommelser, särskilt överenskommelse nummer 95 om skyddet av arbetarlönen.

-Under 90-talet har en demokratisk rörelse vuxit sig starkt på Kuba, politiska partier – liberala, socialdemokratiska, socialistiska, kristdemokratiska – och ett växande civilt samhälle bestående av oberoende journalister, ekonomer, läkare, lärare, advokater, feminister, bondekooperativ, människorättsaktivister med mera. Dessa regimkritiker avskedas från sina arbeten, trakasseras, fängslas, och tvingas verka underjordiskt eller lämna landet.

-De oberoende facken är också ett viktigt inslag i detta andra Kuba. Bland de icke-partikuvade fackföreningarna finns följande: Unión Sindical de Trabajadores de Cuba (ordförande Pedro Rubio Balbín) Consejo Unitario de Trabajadores Cubanos (ordförande Pedro Pablo Alvarez Ramos), Central Sindical Cristiana (ordförande Jesús Toledo Terrero), Confederación Democrática de Trabajadores de Cuba (generalsecreterare José Orlando Bridón) och Federación Sindical de Plantas Eléctricas, Gas y Agua de Cuba (generalsekreterare Vicente Escobal Rabeiro). I april i år förenades ett tiotal oberoende fack och yrkesgrupperingar i paraplyorganisationen Fuerza Unida de Organizaciones Sindicales Independientes.

-LO bör utnyttja sin infrastruktur för internationellt biståndssamarbete för att uppmärksamma och lindra den kubanska arbetarklassens nuvarande situation. Exempelvis vore det önskvärt att oberoende fackföreningsföreträdare fick delta i kurser i fackliga frågor på LO:s folkhögskolor för att dra erfarenhet och kunskap från den svenska arbetarrörelsens historia, som ett alternativ till dagens kubanska. Oberoende fackföreningsföreträdare på Kuba behöver internationell legitimitet. Att delta i LO:s evenemang skulle ge dem det.

-LO:s spanskspråkiga publikationer borde göras tillgängliga för fotfolket på Kuba. De kan distribueras i landet vía de oberoende journalister och bibliotek som dykt upp de senaste åren. LO bör aktivt kräva att Kuba godtar en lagstiftning som tvingar de utländska företagen – inklusive de svenska! – att respektera arbetarnas rättigheter på samma sätt som företagen måste göra det i sina egna länder. Detta är inte bara viktigt för kubanska löntagarna, utan även för svenska, som blir arbetslösa när företag flyttar till länder utan mänsklig arbetsrätt.

-Då fackliga aktivister från solidaritet i Polen fängslades, kunde de räkna med LO:s informationsstöd och Arbetarrörelsens Internationella Solidaritetsfond, som hade ett offentlig konto med syfte att samla pengar till de polska kollegorna. Kubas demokratiska arbetarrörelse förtjänar ett liknande stöd. En LO-delegation bör åka till Kuba, på ett inofficiellt besök, och genom direkta kontakter med oberoende fackliga företrädare kan LO få förslag om vettiga sätt att kanalisera den svenska arbetarrörelsens solidaritet med den kubanska arbetarklassen.

Carlos M. Estefanía Aulet
Alexis Gainza Solenzal
Kubaner, chefredaktör för respektive samordnare av tidskriften "Cuba Nuestra"