Att dollarekonomi infördes i början av 90-talet har kraftigt ökat klyftorna i det kubanska samhället. I affärerna, förutom de statliga butiker där ransoneringskupongerna kan lösas in, betalar man med dollar. För dem som inte har tillgång till dollar - lönerna betalas ut i peso - är det svårt att klara sig. Många har släktingar i USA som sänder pengar. Dessa lär numera, vid sidan av turismen, vara landets största inkomstkälla. - Kan du ge mig några cent eller en dollar, frågar den gamla kvinnan mig på bruten engelska.
Jag möter henne utanför katedralen i Havannas gamla stadsdel. Inne pgr mässa. Landets katolska överhuvud talar. Det är mycket folk på plats. Hon vill ha dollar för att kunna köpa mjölk. Hennes pension motsvarar sju dollar per månad. - Det är svårt att vara gammal. Jag har inga släktingar i USA som kan hjälpa mig. En äldre man kommer fram. Han visar ett sår på sin hand: - Jag behöver antibiotika. Men för att kunna köpa medicin behöver jag dollar. Kuba är inget bra land. - Castro, säger han och gör en obscen gest. Det har skapats märkliga inkomstrelationer.
En kypare på ett hotell kan på en dag eller två tjäna mer i dollardricks än vad en läkare har i månadslön. Läkaren tjänar ungefär motsvarande 25 dollar per månad. Jag träffade en ingenjör som tjänade klart bättre som taxichaufför än som universitetslärare och forskare. Det är inte många år sedan det var ett brott att ha dollar. Men det är andra tider nu. Efter Sovjets fall och Comecons upplösning förlorade Kuba sin ekonomiska livlina. Uppåt 80 procent av utrikeshandeln föll bort. Det mycket förmånliga pris man fick för sitt socker och den billiga oljeimporten är ett minne blott. Ekonomin har befunnit sig i fritt fall. Det var för att försöka stoppa fallet som Fidel Castro införde dollar som officiell valuta. Man har också öppnat för utländska investeringar, på märkliga villkor. Den kubanska staten får betalt i dollar, de som jobbar inom dessa företag får sin lön i peso. Ingen jag talade med gillade detta system, även om synen på utländska investeringar och turism var positiv. - Jag tror att både investeringar och turism leder till att systemet luckras upp. Men de villkor som råder är otillständiga, menar Oscar Espinosa Chepe, tidigare högt uppsatt ekonom (bl a i Comecon) men nu dissident och människorättsaktivist. - Företagen borde betala sin anställda i dollar. Nu tar staten det mesta, kanske upp till 90 procent.

Det är verkligen inte rimligt, säger han. Oscar Chepe citerar en kanadensisk stor företagsledare som offentligt sagt: "Kuba är paradiset för företag. Där finns inga fackföreningar som ställer till det." Jag träffar Oscar Chepe hemma hos Hector Palacios och dennes hustru Gisela Delgado Sablón. Hector är grundare av Centro de estudios sociales, som är samlingsplats för oppositionsgrupperna. Där hålls bl a de s k "Round tables", och man ordnar politiska möten och utbildningsträffar där företrädare för olika grupper och åsiktsriktningar deltar. Hector är också en av grundarna av det största oppositionspartiet Partido Solidaridad Democrática. Som många andra kritiker förlorade han jobbet när han började prata öppet om demokrati och mänskliga rättigheter. Han har suttit fängslad för sina åsikter, men blev frisläppt när påven kom till Kuba i början av 1997. Påven överlämnade då en lista på politiska fångar och vädjade för deras frihet. - Det är vi som står för revolutionens ideal. Kom ihåg att ett av dess syften var att återinföra den demokratiska konstitutionen från 1940, säger Hector. Hector och Gisela (som är aktiv i en oberoende kvinnoorganisation) har bjudit dit Leonardo Cárdenas som är ordförande i det socialdemokratiska ungdomförbundet (Movimento juvenal socialista democratico) och partisekreteraren i socialdemokraterna (Corriente Socialista democrático) Manuel Morúa. Vidare är Reinaldo Pérez närvarande . Han organiserar de två fristående kooperativ som finns i landet. Totalt 29 familjer finns med. Även Pedro Pablo Alvarez från den oberoende fackföreningsrörelsen CUTC deltar. Från Partido Liberal Democratico deltar dess ordförande Osvaldo Alfonso. Vi samlas för att tala politik och Kubas framtid. De har förlorat jobb, studieplatser och ställning i samhället när de vänt systemet ryggen. De har erfarenheter av repressionen, som fångar eller förföljda. - Vi talar för fredliga förändringar, för dialog, för Kuba.

Men regeringen vill inte svara oss. Det enda vi får till svar är repression, säger Hector Palacios. - Det finns en utväg för Kuba. Det är demokrati, säger Manuel Morúa. - Kubas bönder lever i stor fattigdom. Vi är övergivna. Vi måste göra något själva, skaffa oss egen representation, menar Reinaldo Pérez. - Vårt jordbruk har förfallit i 40 år. Tänk på att produktionen av till exempel socker var större per ytenhet före revolutionen än vad den är nu, säger han vidare. Pedro Alvarez från den fria fackföreningsrörelsen berättar om deras verklighet, om hur det partistyrda facket låter lojaliteten mot partiet och Castro överskugga alla andra hänsyn. Regimkritiker avlägsnas från sina jobb.Hans benämning på systemet under vilket utländska företag finns på Kuba är "slavarbete". Vi talar i flera timmar. Inte förrän frågan ställs nämns ordet embargo. Synen på det amerikanska embargot är delad. Det finns de som är för det och de som är emot: - Embargot är mest en ursäkt för regimen att behålla förtrycket. Det är nog regimen som tjänar mest på det, säger Manuel Morúa. - Embargot är inte den största frågan. Det är befängt om man tror att Kubas problem beror på embargot. Den viktigaste frågan på Kuba är demokratin och att få ordning på vår ekonomi genom att öppna den. Här finns möjligheter. Stora möjligheter, säger Adolfo Sainz, internationell sekreterare i det liberala Partido solidaridad democrático. Någon offentlig debatt om embargot kan inte föras eftersom det är straffbart (med långa fängelsepåföljder) att ens antyda stöd för USA:s embargo mot Kuba. Det är mycket som talar för att den embargo politiken verkligen motverkar sitt syfte. Försöken att även dra in omvärlden i den var både märkliga och olagliga. Men Kubas framtid bestäms av andra saker. Först och främst av hur pass framgångsrika demokratikämparna på Kuba kan bli.

Manuel Hernández Morua. Kubansk socialdemokrat som kämpar för demokrati.
Hector Palacios. Samlar oppositionen till samtal och utbildning.

Copyright: Nerikes Allehanda