NDU-sajten om Tystnaden

Åter till förstasidan I Detta är NDU I Du och NDU I Artiklar
Forskning I Boktips I Om NDU-sajten I IANDS

Att inte våga berätta...

"Äh, vadå", tänker du kanske. "Skulle var tjugonde människa i Sverige ha haft en Nära döden-upplevelse?! Jag har i alla fall inte träffat på en enda en, och jag har då mött fler än 20 personer i mitt liv!"

Jag tänker så själv ibland. Det känns frustrerande till och med. Att arbeta i blindo. Att famla i mörkret. Att misstänka att det finns mängder av människor som har upplevt något fantastiskt, som kanske vill dela med sig av det, eller bara prata om det, men som av någon anledning är tysta. Eller är de inte så många?, tänker jag då.

I skrivande stund fick jag en sådan känsla senast igår. Jag satt i en bil på väg hem efter en trevlig utflykt med gamla och nya bekanta, och började plötsligt fundera på en idé jag haft: att ordna en konferens för nära döden-upplevare i Sverige.
  "Men", tänkte jag. "Hur ska det gå till?" Jag har visserligen fått kontakt med ett antal NDUare sedan jag startade NDU-sajten den 1 augusti 2001, och jag vet några sen förut, men de räcker inte till för en hel konferens... Och ändå, om statistiken stämmer, så ska det finnas så många att alla människor rimligtvis skulle ha träffat flera stycken!

Lite uppgivet suckade jag högt där i bilen. Väninnan som körde bilen hör till dem som har fått höra till leda om NDU trots ett tämligen skralt intresse, för att inte säga obefintligt. I baksätet satt en bekant till henne som jag inte träffat före den här dagen.
  "Vad säger ni?" sa jag med ett uppgivet och skevt leende. "Har ni träffat någon som har haft en nära döden-upplevelse någon gång?"

Det blev tyst i bilen, och jag var medveten om att denna fråga kom lite överraskande. Jag hade suttit ensam med mina tankar tills nu.
  Min väninna mumlade lite, och det visste jag ju, att hade hon träffat på någon NDUare någon gång så hade jag varit den första att veta det.
  "Vad sa du?" frågade damen i baksätet och lutade sig fram lite för att höra bättre vad jag sa från passagerarsätet.  Motvilligt vände jag mig bakåt och upprepade jag min fråga, anlade en lite ursäktande ton när jag gjorde det, och önskade att jag hållit mun.

Damen i baksätet tittade bestört på mig ett ögonblick. Det skojfriska uttrycket jag lärt känna under dagen försvann, och hon blev liksom "blank" i blicken.
  Det var tyst en stund till.
  Sedan sa hon: "Ja, jag har det..."
  Tystnad.
  "Min pappa hade en sån... Men han berättade det bara för mig. Aldrig för min mamma."

Jag tänker inte beskriva mer av det samtal som följde. Saken är alltför privat för det som ni nog förstår. För mig var det här mötet upplysande. Det gav mig svar på just det jag funderade över. Varför syns de svenska nära döden-upplevarna så sällan? Ja, tvekar man att berätta, till och med för sin livskamrat, då är det alldeles tydligt något som sitter långt inne. Kanske för att det känns för betydelsefullt. Eller för att man inte tror att någon kan förstå.

Måste man berätta då? Nej, inte om man inte vill naturligtvis. Men om man vill, men inte vågar? Om man bara fick träffa någon av "samma sort", någon som kan förstå?

Jag hoppas att det ska bli allt lättare att våga berätta.

Kajsa