Åter till förstasidan I Detta är NDU I Du och NDU I Artiklar
Forskning I Boktips I Om NDU-sajten I IANDS
Sjukhusprästen hjälper upplevare att hantera livsförändringen
När han möter nära döden-upplevare handlar det om att ge dem verktyg att leva ett fortsatt liv med minnet och följderna av den otroliga upplevelsen som ständiga följeslagare.
Claes T Björnram har arbetat som sjukhuspräst i svenska kyrkan i 15 år. Vid tiden för intervjun (dec 2001) arbetade han på kärnsjukhuset i Skövde. Han är en lugn och eftertänksam man, som alldeles tydligt står med båda fötterna på jorden.
När NDU-sajten tar kontakt står två saker klara: Jo, visst har han många gånger kommit i kontakt med människor som haft NDUer. Men han kan inte på något sätt avslöja något av det han fått veta av dessa människor. Vilket är självklart.
Vi kommer ändå överens om att jag får intervjua honom, om hur man bemöter människor som har haft upplevelsen.
När livet tumlar runt
Sjukhusprästens roll är att möta människor som har hamnat i livsförändrande situationer. Det kan vara en människa som har förlorat en anhörig, fått cancer eller som har tvingats amputera ett ben. Eller som har haft en NDU.
Sjukhusprästerna har vana och utbildning för att möta människor i kris eller som har sorg. De är skyldiga att arbeta enligt religionsfrihetslagen.
I den teologiska undervisningen tas nära döden-upplevelsen upp, eftersom den är något som en präst med stor sannolikhet kommer att komma i kontakt med.
Samtalen kan vara korta, på akuten efter en infarkt eller trafikolycka, eller återkommande flera gånger per år.
- När livet välter så blir det en traumatisk chock. Det händer så mycket med människan, psykosomatiskt och psykosocialt, under flera år framöver. Man står så ensam. De flesta samtal (inte bara med NDUare) brukar utmynna i existentiella frågor, meningen med livet, hur man ska gå vidare mm. Dessa frågor blir så tydliga när livet har vänt, säger Claes T Björnram.
Möten med NDU
Genom åren har Claes T Björnram mött många patienter som har berättat om nära döden-upplevelser. Ibland har det kommit fram i samtal när han själv har sökt upp patienter, ibland har de sökt upp honom.
När han berättar om det för NDU-sajten väger han varje ord på guldvåg, för att inte tangera gränsen för tystnadsplikten. Han kan inte berätta om specifika fall, men säger att berättelserna har legat helt i linje med NDUer som har dokumenterats i de studier som beskrivs i NDU-litteraturen (se boktips).
- Det har varit patienter som har varit med om extrema saker, hjärtinfarkter, drunkningsolyckor, trafikolyckor mm, och även några i samband med sövning. Alla åldrar, både kvinnor och män, och några barn.
Bearbetning
Det handlar inte bara om att tala ut om upplevelsen, även om upplevarna vanligtvis väljer att berätta om den. Det centrala är ett fortsatt liv med upplevelsen i bagaget.
- Det hjälper inte att bara berätta om upplevelsen, utan man måste bearbeta både själva upplevelsen och konsekvenserna av den.
- Vi talar om hur man ska införliva nära döden-upplevelsen i livet och få styrka av den. Jag ger inga färdiga lösningar, utan kommer med förslag på frågeställningar. Det är viktigt att möta människan med respekt, det är DEN människans upplevelse det handlar om.
NDUarna vill ofta diskutera upplevelsen, och ibland även få hjälp att tolka den. Men Claes T Björnram tycker att det intressanta är hur varje enskild människa tolkar sin egen upplevelse.
Hantera orsaken till upplevelsen
Nära döden-upplevaren behöver hjälp att strukturera sin NDU, kanske av sjukhusprästen eller någon annan utomstående. Att se vad konsekvensen blev, "vad har detta lett till i ditt liv?".
- Nära döden-upplevelserna ligger nära i linje med sorgearbetet. Båda innebär livsförändringar, de fordrar att man stannar upp och funderar. Upplevelsen har kanske också sin grund i en traumatisk upplevelse, en olycka tex, som man måste bli helt klar över först, för att kunna tolka sin NDU.
Minnena av olyckan eller det svåra sjukdomstillståndet kan ligga i det undermedvetna. Då kanske det är det man mår dåligt av, och inte nära döden-upplevelsen.
- Om man har varit nära döden så är det i sig något oerhört, förklarar han. Det väcker frågor om livet och livskvaliteten.
Svårt att berätta
Ganska snart in i det långa och intressanta samtalet med Claes T Björnram får jag svar på min återkommande fråga: om det är så många svenskar som har haft en NDU, varför är det så få som berättare om det?
Eftersom flertalet NDUer är mycket behagliga, på ett sätt som "ickeupplevare" inte kan föreställa sig, så är upplevaren kanske inte alls glad åt att ha "klarat sig" undan döden.
- Det kan bli en konflikt i kontakten med andra människor som säger "tänk att du överlevde" "vad fantastiskt att du klarade dig!". För det är inte alla som vill leva vidare.
Att berätta om nära döden-upplevelsen kan då vara mycket svårt, för det innebär också att berätta att man inte alls är glad att fortfarande vara kvar hos maken/makan eller andra anhöriga.
- Jag som lyssnar har till uppgift att ge personen den trygghet som behövs för att han eller hon ska våga berätta. Det är viktigt att öppna sitt sinne.
Ny gudstro
Kanske får upplevaren en nypåkommen gudstro, som han/hon är ensam om i hela släkten.
- Man har kanske själv inga svar på alla frågor som NDUn för med sig. Men tystnaden är tärande, inte närande, påpekar Claes T Björnram.
- Jag tror att det är lättare att bejaka upplevelsen om man har en kristen tro. Om man inte är van att fundera över andliga frågor så kan de te sig skrämmande. Det kan orsaka en frustration "tänk om det är så, att gud finns, och jag säger nej?" Jag brukar säga att det är viktigt att ha en plattform för tolkning, för att bilda en tro: vad är meningen med livet, vad händer efter döden... Det är förödande om man inte har en ideologisk plattform, för då kan man inte landa någonstans.
Rädsla för döden
- Vi har en förfärande rädsla för döden i det här landet, att prata om döden, ta avsked, avsluta relationer. Man vill ha en evig ungdom, förnekar åldrandet och tror att man lever för evigt i den nuvarande situationen.
- Att medellivslängden ökar spelar roll, det första mötet med döden sker ofta sent, när man har hunnit bli vuxen, kanske medelålders, exempelvis när föräldrarna dör i hög ålder.
Ett öppet sinne
Claes T Björnram har inte haft svårt att ta till sig berättelserna som NDUarna har delat med sig av. Som präst har han en stark tro på det andliga, och på himmelriket. Om något så har tillvaron i dödens närhet gett hans tro extra stöd. "Förklarade" ögonblick och dödsbäddsvisioner är inte ovanliga.
- Det finns en dimension som vi normalt inte upplever. Jag har suttit med vid många dödsbäddar, där den döende alldeles vid slutet till exempel ler, och säger "nu"! Jag har så otroligt många vittnesbörder, och det har stärkt min tro på uppståndelsen. Jag ser inte NDUerna i sig som ett bevis på liv efter döden, men är öppen för det som inte vetenskapligt går att förklara.
SLUT
| URL:http://home.swipnet.se/NDU |