Hjärt- och Lungsjuka är en grupp människor, som har kroniska och/eller långvariga sjukdomstillstånd. Denna grupp klarar inte längre av fler besparingar inom hälso- och sjukvården! De prioriteringar som politiker hittills har gjort i Västra Götaland, har drabbat oss under lång tid. Det är till exempel svårt att få tid för besök hos doktorn. Vårdpersonalen utnyttjas som en inhuman kapitalresurs och ej som individer. Det gör dem oroliga. Deras oro blir vår oro!

Det politiska systemet i Sverige har vi sett som en garant för att jämlikhet skall råda inom sjukvården. Den stora grupp med hjärt- lungsjukdomar som vi representerar, skall då inte drabbas av de nedskärningar eller förändringar som gång efter annan aviseras. Vårt tålamod tryter!

Ni är våra förtroendevalda politiker, som har fått möjligheter att fördela våra samlade och gemensamma resurser under mandatperioden.

Ni måste därför ta ert ansvar så att budgetunderlag finns för hela denna period, att administrativ och vårdgivande professionell personal får ansvar och befogenheter att fullfölja de intentioner, som vi patienter har gett er i förtroende.

Vi är djupt oroade av pågående organisationsförändringar och orealistiska politikerkrav. Vi hoppas att politiska beslutsfattare skall komma till insikt om att vård inte är detsamma som industri och att vården skall slippa 'prestationsliturgi-tänkandet'. Läs de nationella riktlinjerna om t.ex. kranskärlssjukdom och visa i praktisk handling att ni stödjer grundprinciperna i Hälso- och sjukvårdslagen om en god vård på lika villkor för hela befolkningen!

Hjärt- och Lungsjukas föreningar i  Stenungsund Tjörn Orust   Hans Trewe Johan Spongsveen

Vårdprofessionella, administratörer och politiskt valda

Vårddebatten i GP har ofta kretsat kring olika gruppers sätt att definiera verkligheten för vården. Med dessa grupper menar vi i första hand de professionella och de administrativa som arbetar i vården som tillsvidareanställda och de politiskt valda, som styr vården en mandatperiod. En viktig aspekt som ibland glöms bort i sammanhanget är, hur de professionella utvecklar sitt arbete och vad de har att erbjuda sina patienter, medborgarna, när det inträffar förändringar.

Under 1998 gjorde vi en undersökning om datoriseringen inom Primärvården i Göteborg i samband med en sociologi-uppsats för 80 poäng på Göteborgs Universitet, GU. Från denna undersökning kunde vi visa hur de professionella utvecklat sitt arbete genom att datoriseringen gav en synligare, effektivare och säkrare vård. Vi kunde också konstatera några andra fenomen, nämligen misstro och dålig kommunikation mellan professionell personal, administrativ personal och de politiskt valda.

Hur ställde sig personalen till datoriseringen?

Med hjälp av vårdchefernas strategier om datorisering, omvårdnadsutbildning och deras uppmuntran till nätverkskontakter, kunde vårdpersonalen ta steget från manuell till elektronisk hantering av patientjournaler. Många sjuksköterskor ansåg att deras datautbildning varit för kort och för grund och att de hela tiden behövde ny kunskap. Områdeschefer delegerade medel till sina enhetschefer, så att de i någon mån kunde möta detta behov. Områdescheferna ansåg också att det är upp till var och en att kräva och skaffa sig viss utbildning. I primärvårdsområde med högt ohälsotal, ansåg sjuksköterskor att arbetsbördan blivit större och mer psykiskt påfrestande och att detta hindrade dem från att påverka datautvecklingen. Sjuksköterskor inom område med lågt ohälsotal uttryckte, att de vill vara med att påverka datautvecklingen, men att de inte riktigt fått gehör för detta.

Datoriseringen innebar också en möjlighet för sjuksköterskor att gå från ‘common-sense’ och tyst kunskap till en professionalisering av sitt arbete och ett enhetligt yrkesspråk. För att kunna sätta ord på sina vårdhandlingar behövdes därför mer utbildning i omvårdnad. Områdes- och enhetschefer såg till att personalen parallellt med viss datautbildning också fick vidareutbildning inom den egna professionen. För att komma fram till goda lösningar initierade enhetscheferna nätverk och möjliggjorde grupp-bildningar, som sedan ansvarade för utveckling av både vård- och datorkunskap.

Datoriseringen av vårdarbetet ledde till nya insikter. Den intervjuade vårdpersonalen visade på möjligheter att patientcentrera och effektivisera vården genom att överföra datainformation från och till patient-journaler mellan olika primärvårdsområden och den kliniska verksamheten. De tekniska problemen hade gått att lösa, om det funnits medel till det, men ekonomin var det centrala problemet.

Vad fann vi mer?

Primärvårdsledningen har ansvar att utföra de uppgifter kommunen beslutat om, men politiska sparbeting skickades neråt i organisationen, budgetkriser uppstod och ingångna överenskommelser bröts genom att beslut om beviljningar fördröjdes. Vi fann att beslutsordningen mellan den professionella och administrativa gruppen å ena sidan och den politiska gruppen å andra sidan var otydlig. Det saknades också en tillfredsställande kommunikation emellan dem.

Det framfördes även kritik från den professionella gruppen att den politiska gruppen saknade både kompetens och kunskap om hur vård skall bedrivas, men att de ändå fattade beslut utan professionell medverkan. Idag finns de tekniska möjligheter som primärvården anser vara nödvändiga för att upprätthålla en relevant vård men utvecklingen ligger i träda och politikerna har ansvaret. Förändringar och omorganisationer av och inom olika politiska nämnder, som har vårdansvar gentemot medborgaren, gör inte situationen lättare för primärvården. För att övertyga sjukvårdspolitiker, så arbetar olika chefer inom primärvården med information om de behov som behövs idag och i framtiden. De arbetar också med beskrivningar av de konsekvenser som kan bli följden om besluten försenas eller uteblir.

Vi fann en misstro mot snabba politiska lösningar och att kommunikationen mellan de olika grupperna speglar skilda kulturer. De gemensamma värden och vanor som fanns, räckte inte, för att få en tillfredsställande kommunikation mellan de olika grupperna.

Sammanfattningsvis visade vårt resultat bland de intervjuade att de hade en vilja till förändring. De accepterade nya krav och strävade efter att förbättra vården i samband med datorisering men de pekade också på ett gemensamt och centralt problem. De ansvarar för att välfärdsstatens förväntningar hos medborgarna skall realiseras, men de har inte och förfogar inte över de ekonomiska medel som behövs. De har däremot den goda viljan att utföra och prestera något och detta är en faktor som skall uppmärksammas. För att de anställdas ansvarskänsla, engagemang och uppfinningsrikedom skall komma till sin rätt, så bör en vårdledning vara lyhörd inför vårdpersonalens önskemål. Rationella samtal mellan ledning och anställda kan ge möjligheter till ett ömsesidigt utbyte. Detta bör också uppfattas som en demokratisk potential i vårt moderna samhälle, eftersom vi antar att ingen grupp sitter inne med ‘den enda rätta och förnuftiga lösningen’.

Vi har den uppfattningen, att vårdpersonalen idag upplever sig stressade och frustrerade över att de inte kan utföra tillfredsställande vård. Många uttrycker en känsla av utbrändhet. Vi anser att det inte går att jämföra sjukvården med andra samhälleliga verksamheter eller andra branscher, eftersom den patientrelaterade vården inte kan rutiniseras på det sätt en ekonom kan räkna sig till eller som en politiker kanske tänker. Vården kräver både tid och omsorg och även skola för nya professionella.

En uppgift för en vårdledning skulle vara att ta fasta på den goda vilja som vi uppfattat hos de professionella och tillsammans med de olika grupperna utveckla en kommunikativ rationalitet och en ömsesidig förståelse. Det skulle då finnas möjligheter att göra något åt kommunikationsproblemen mellan grupperna och skapa underlag för gemensamma handlingar och på så sätt minska den misstro och frustration som finns idag.

Det är en magister-uppsats och behandlar följande:

Studien skall dels beskriva hur vårdpersonal vid tre primärvårdsområden i Göteborg med olika ‘ohälsotal’ och ‘socialvårdsprocent av invånarna’ erfor och aktualiserade datorisering av arbetsuppgifter och dels hur deras chefer på olika nivåer inom Primärvårdsledningen uppfattade och ledde samma fenomen. De viktigaste frågeställningarna omfattade vårdpersonalens erfarenheter av datoriseringen av vårdarbetet och vad Primärvårdsledningen hade för intentioner av datoriseringsarbetet och hur dessa intentioner aktualiserades. Jämförelser mellan vårdpersonalens och ledningens uppfattningar gjordes, samt vad det fanns för förväntningar inför framtiden. För att genomföra studien användes dels en strukturerad kvantitativ ansats och dels en kvalitativ ansats inspirerad av Grounded Theory. Studiepopulationen bestod av i första delen av tjugofem sjuksköterskor i åldern ca 30 - 60 år och i andra delen av tolv personer i åldern ca 35 - 55 år.

De intervjuade ansåg att datoriseringen har inneburit en synligare, effektivare och säkrare vård.

Med hjälp av chefernas strategier om information om datoriseringens konsekvenser, omvårdnadsutbildning och uppmuntran till nätverkskontakter, har personalen kunnat ta steget från manuell till elektronisk hantering av patientjournaler.

Många sjuksköterskor anser att datautbildningen varit för kort och för grund och att de hela tiden behöver ny kunskap.

Där ohälsotalet är högt anser sjuksköterskor att arbetsbördan blivit större och mer psykiskt påfrestande och att detta hindrar dem från att påverka datautvecklingen.

Datoriseringen leder till ett behov för sjuksköterskor att skaffa sig ett enhetligt yrkesspråk och att ta steget från ‘common-sense’ och tyst kunskap.

Ekonomiska sparbeting eller politiska löften sätter ofta hinder i vägen för en överenskommen datorisering.

Beslutsordningen mellan den professionella och administrativa gruppen å ena sidan och den politiska gruppen å den andra sidan är otydlig och det saknas en tillfredsställande kommunikation emellan dem. Det framförs även kritik från den professionella gruppen att den politiska gruppen saknar kompetens och saknar kunskap om hur vård skall bedrivas.

Tekniska möjligheter att bedriva vård finns, men politisk vilja saknas. Intervjuade chefer arbetar med information och konsekvensbeskrivningar om de behov som behövs idag och i framtiden.