Liten tävling med tanke på all pensionsfondsproblematik:  (inga priser, jag har inga pengar, jag har köpt 100 Telia!)

Kan någon tolka nedanstående  anekdot med anor från 1200-talet? Sänd till

hans.trewe@swipnet.se

Fabeln om Sankte Per och spelemannen.

En fattig speleman, som knappt ägde kläderna på kroppen, hade frusit och dött efter ett långt och otacksamt liv. Han var så fattig att ingen brydde vare sig om honom eller om hans själ. Till sist var det en barmhärtig djävel som inte sett en själ på en månad, som lastade honom på ryggen och tog honom med sig ner till helvete. Längs vägen dit fick han se alla andra djävlar. De hade haft större lycka och hade med sig både präster, munkar, tjuvar och riddersmän. Alla dessa skulle få det hett om öronen av Fan själv och kastades i parti och minut i den stora kitteln. Men Fan var inte nöjd. Det fattades en! Efter diskussion, så fick spelemannen bli den som eldade under kitteln. Han hade ju frusit så i sitt liv! Hans uppgift blev att brassa på under grytorna så gott som bara han kunde.

En dag kallade Fan ihop hela sin här. De skulle ge sig upp på jorden för att göra djävelskap och samla själar. Spelemannen fick en förmaning, om att inte en enda själ skulle gå förlorad under hans frånvaro. 'För då #!o~¤…'

När så hela hären försvunnit, knackade Sankte Per på dörren och klev in i helvete. Han hade med sig tärningar, ett spelbord, lite vin och bad spelemannen om att spela några partier tärning med honom. Spelemannen hade ju inga pengar, men övertalades att spela med de förtappade själarna som insats. Efter en stund hade Sankte Per vunnit något dussin själar och anklagades för att spela med falska tärningar. De slogs och Sankte Per vann. Istället fortsatte de att slå tärning. Spelemannen höjde buden, för att tjäna tillbaka sina förlorade själar, men ack! Sankte Per fortsatte att vinna och till sist fanns det inte en själ i helvete. Det var rent! Samtidigt som flaskan var tom, så var helvete tomt på själar. Sankte Per kunde dra med sin nyvunna skara till himlen.

När Fan kom tillbaka och såg att det nu var ett rent helvete, så tog det, ja hus i helvete, Den stackars djävel som tagit dit spelemannen fick sitt beskärda straff, och spelemannen fick till sist ett startbidrag av Fan, dvs egna tändstickor och ved, så han kunde starta eget, för detta var det djävligaste som Fan nånsin varit med om. Annars kunde han, så fort som han bara kunde, dra åt himmelens höjd, där man var så begiven på spel och dobbel. Spelemannen drog följaktligen åt himlen. Där togs han tacksamt emot av Sankte Per och hans nyfrälsta skaror!

Och än idag vågar inte Fan sig på att tampas med spelemän.

Litt: (1996) Medeltidens litteratur, s 48-58, Norstedts Pan

----------------------------------------

2000-03-24  Insändare i GP, svar på Anders Kilners ledare  22/3 2000 och publicerad

Helheten måste engagera fler

Du skrev i GP:s krönika 22/3 2000 att helheten måste engagera fler och gick igenom några olika sätt att göra detta på. Ett sätt var att som enskild person engagera sig mer genom partimedlemskap och att genom beredskap åta sig uppdrag.

Min första tanke med avseende på detta är: Varför har antalet uppdrag inom vilken kommun som helst, minskat till mindre än hälften under de senaste tio åren för den typ av 'fritidspolitiker', som du egentligen efterlyser?

En anledning har kanske varit att minska kostnader för ersättningar för olika sammanträden. Det fanns minst dubbelt så många personer och nämnder än vad det är idag.

Vad var de hel- och halvtidsavlönade politikernas budskap den gången till intresserade 'fritidspolitiker', när diskussionen om antalet uppdrag inom en kommun togs upp på allvar? I klarspråk, så sa de ' försvinn, det här klarar vi!' Om den enskilde personen efter hand som tiden går, upptäckte och erfor, att han blivit manipulerad av sin politiker, så är politikerns anseende förbrukat och ett förtroende återställs inte så lätt. Den intresserade söker sig andra vägar, för att nå sina mål. Det kan bli i samförstånd eller på samma sätt han blivit bemött.

Hur skall man som politiker och politiskt parti kunna ansvara för helheten, när budskapet till intresserade egentligen är 'försvinn'? Går det att bli förvånad, när starka opinionsgrupper med särintressen agerar och reagerar, så som du beskriver i din krönika?

I Sverige har staten dessutom en korporatistisk tradition att höra olika expertgrupper och intresseorganisationer för att stärka sin legitimitet, så det är inget nytt.

Hans Trewe

____________________________________________

981021

Ett försök att återskapa intresset för politiken så måste det som sker i tysthet kartläggas och visas fram!

Det finns ett franskt uttryck 'intellektuell terrorism', som kanske är en användbar metafor, och som ger en bild av experternas möjligheter att göra sig hörda. En vanlig läsare skall på detta sätt begripa att han inte har några större förutsättningar att förstå hur ett samhälle bör fungera, eftersom bara en högt utbildad specialist kan reda ut vad det är för regler som gäller.

För att legitimera expertsystem och därmed få behålla makten, så gäller det att kunna kontrollera de sk mötesplatserna, där expertkunskapen visas upp. Med andra ord, om allmänheten skall få veta något mer än vad de vet genom vad de kan ha lärt sig i skolan, så gäller det för experterna att dela med sig av 'rätt' expertkunskap.

Frågan är då, vem har makten över dessa system och går de att ifrågasätta?

Om vi är en politisk demokrati, så bör åtminstone folket och deras valda representanter ideellt sett vara de, som ger spelregler och som sätter gränser för expertsystemen och deras utbredning.

Mötesplatser mellan experter och lekmän kan vara en fråga om personliga förbindelser. Det en lekman kan sätta emot experten vid riskbedömningar, är hans egen erfarenhetsbaserade kunskap om eventuella tillbud och olyckor, som kan ha inträffat. Inom kärnkraften har man fått sådan kunskap via tidningar och olika skrifter om t.ex Harrisburg och Tjernobyl. Mot detta sätts ofta riskdiskussioner av typen 'Kan det hända igen?' eller 'Var det en engångsföreteelse?'. Vem sätter igång sådana diskussioner?

För att återskapa intresset för politiken, så gäller det, anser jag, att få fram vad lobbyister inom politiska kretsar od, har för intressen att föra fram sina frågor på bekostnad av vad som kan anses vara folkets. Vad gör till exempel Kreab,som har band med moderaterna? Företaget anlitas dessutom ofta av arbetsgivarorganisationerna. Gullers grupp har kopplingar till folkpartiet. Den socialdemokratiska rörelsen anlitar ofta två bolag, Andréassons PR och Idétorget. Gränserna mellan folkvalda politiker och lobbyister luckras upp, då det i PR-bolagen finns flera före detta toppolitiker, ex Bengt Westerberg, Georg Danell eller personer gifta med politiker, ex Lars Thalén. Efter höstens val har fler tidigare valda och numera fd politiker gått över till lobby-sidan.

De politiska besluten görs på så sätt upp utan demokratisk insyn.

Kopplingar mellan lobbyister och personer inom regering och riksdagens kretsar anser jag skulle vara väldigt intressant att få kartlagda och redovisade helt öppet. Hur har frågor som intresserat dessa lobbygrupper så småningom behandlats politiskt? Går det att intressera riksdagen, media eller någon annan institution för att få fram och publicera sådana samband?

mvh Hans Trewe

980210

Detta är lite funderingar om vad som händer i Sverige, när staten använder samma mönster som industrin. 'Gruppen, det är jag', frestas undertecknad att felcitera ett uttalande av den franske kungen någon tid  före den franska revolutionen.

Tolkningen av regler i Stockholms Stadshus har fått en ny innebörd, när det gäller representation. Undersåtarna i Stockholm kan sitta och svälta i hulten, när Mats H har den översta makten.

"Den som står i skuld är icke fri". Är det så att den som står i skuld, i detta fall till invånare i Stockholm, endast kan vifta bort uppdagandet av skulden med att säga tjugofem gånger i rad i radio: "Jag var slarvig, jag var slarvig,….. jag var slarvig!"? Min numera fyraårige sonson har bättre reda på sig och skulle inte komma på idén att säga nästa replik, som jag här självsvåldigt lägger i finansborgarrådets mun. "Om jag blundar, så ser dom det inte." Är inte detta en något naiv och aningslös attityd, som ytterligare en av våra valda klippare till förtroendemän uppvisar officiellt? Han har också ådagalagt en brist i sin hantering av andras till honom anförtrodda penningmedel. Därför står han i skuld både igår, idag och imorgon. De är rätt många nu, finansborgarråd, statsråd, fd kommunalråd och direktörer som tillsammans med det tidigare klientelet av hel- och halv-hövdingar har hittat på saker. De säger fel saker om fallskärmar, yrkar skatteavdrag, representerar vidlyftigt, inte vet att de är på rökiga porrklubbar eller ofredar kvinnor på sina dotterkontor. Vilken social kompetens de utstrålar!

En definition på en bra chef, som ‘omhultas’ på de flesta managementkurser, är att chefen delegerar ansvar till sina medarbetare, för deras talan och ställer upp för dem mot omgivningen. Chefen skall vara motivator och en god ledare, behandla folk som individer, skapa ett stödjande och kreativt klimat samt vara tillräckligt kunnig för sin befattning och arbetsuppgift. I detta fall har Mats Hult enligt tidningsutsagor hävdat att hans medarbetare inte sagt till honom att han inte följer givna regler för representation. Det stödjande och kreativa klimatet står därför i en något dubiös dager. Som motivator och god ledare verkar hans agerande tvetydigt eftersom han i detta fall talar mot sina medarbetare. Har han fått makten uppifrån eller nerifrån, eller med andra ord är han hierarkisk eller demokratisk i sitt utövande av makten?

När kejsarna i Rom tog triumfvagnen till Forum, så hade de en slav med sig. Slavens uppgift var att säga ‘Memento mori’. När våra förtroendevalda finansborgarråd åker taxi mellan näringsställena, så kunde taxichauffören som en påminnelse säga tjugofem gånger: ‘Kom ihåg att du är en lekman som vi skattebetalare kan avsätta’.

Om Mats Hult är kunnig för sin befattning och sina arbetsuppgifter vet jag inte, men han måste insupa lärdom fortfarande, eftersom han inte har förstått och inte kan följa sina representationsregler. Vittnesgilla personer och nyutnämnda chefer hävdar ofta i pressen, att en bra chef är en generalist och kan lära sig arbetet på ca fjorton dagar. Detta uttalande visar att ingen chef är oersättlig. Det borde därför inte vara så svårt att ersätta Mats Hult med någon person, som läst och förstått befattningsbeskrivningar och andra regler. Ett oomkullrunkeligt krav är att personen besitter social kompetens och vet skillnad på rätt och fel.

Du som läser detta, låt inte makthavarna få fortsätta att manipulera dig, gå till din politiska förening och påbörja en dialog med t.ex ‘Vad menar du med det här?’.

Behåll de trovärdiga lekmännen, men byt ut de felande och tillsätt någon ni litar på. Dessa åtgärder bör utföras vid årsmötena. Var inte rädd att begära ordet. Har du haft dessa tankar, så är du mycket bättre lämpad än den, som  skall och måste ersättas.

Skall våra förtroendevalda ombud riva ner demokratin och ersätta den med en noggrant fastställd över- och underordning (=hierarki)? Detta  finns inom industrin, där den enskilda gruppens väl och ve (= egennytta) är viktigare än omsorgen om den enskilda medborgaren. Detta gör att överhetens kontakt med verklighet och medborgare försvinner, och att medborgaren förvandlas till undersåte.

Med vänlig Hälsning